Mats Linder gjorde en mycket relevant jämförelse på GA:s ledarsida i går. Nämligen påminnelsen om hur den moderata kulturministern Cecilia Stegö Chilò fick avgå så gott som direkt när det kom fram att hon inte betalat tv-licensen. Eftersom hon skulle styra över det departement som hade ansvar för villkoren för public service ansågs det ohållbart att som minister inte själv följa regelverket.
När Åsa Romson (MP), nuvarande miljöminister, avslöjas med att köra en gammal dieseldriven båt som hon målat med färg som är förbjuden av miljöskäl och från samma båt släpper ut gråvattnet direkt i sjön, då är det mest som att mediekåren och allmänheten rycker på axlarna och tycker att avslöjandet är överdrivet och oväsentligt.
Under valrörelsen framkom det att det parti som hårdast varit emot Rut-reformen, Vänsterpartiet, själva i sin partiledning hade flera som använt sig av möjligheten.
Ulla Pettersson skrev häromdagen att det inte är några konstigheter med detta: ”Regler gäller för alla, oavsett om de handlar om skyldigheter, möjligheter eller rättigheter. Moderater och andra borgerliga företrädare som ständigt kritiserar alla bidrag ska naturligtvis ha rätt till sjukpenning och a-kassa om de uppfyller kraven ”.
Denna jämförelse haltar dock betänkligt. För det första är det ena högst frivilligt, det andra ett system man inte kan välja bort.
Det var det ena. För det andra finns mig veterligt ingen borgerlig företrädare som vill avskaffa sjukpenning och a-kassa så att välja bort att utnyttja dessa blir inte rätt ens i teorin.
Det viktiga är dock inte att det går att handla mot sin övertygelse för att systemet tillåter det, utan att man gör det. Det var ju därför Stegö Chilò fick avgå, det hjälpte inte att hon försökte att göra rätt när hon blev minister.
När Åsa Romson genom sitt parti med högt tonläge beskriver för andra hur lätt det är att göra rätt miljöval och stiftar lagar och förbud som hon sen väljer att inte själv följa, så är det precis samma sak.
Att sätta ett politiskt korrekt regelverk för andra medan man själv gör som man vill är lika dåligt oavsett om man är moderat eller miljöpartist.
Och om man som vänsterpartist anser att Rut-avdraget per definiton leder till att människor förnedras och kuvas bör man inte själv bidra till detta även om det är tillåtet.
Det handlar om trovärdighet för den egna politiken.
I går skrev Mona Malmström (MP) om att hon ansåg att jag refererat orättvist från Åsa Romsons tal i Almedalen. Hon menade att jag var onyanserad och kategoriserande. De uttalanden jag hänvisade till är dessa, ordagrant citerade: ”Vad är det som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska gå före kvinnan som åker varje dag buss eller tunnelbana till jobbet?”.
”Vi ifrågasätter att mannen som flyger på en affärsresa ska få en central flygplats medan den kvinnliga studenten inte har någonstans att bo”.
”Vi i Miljöpartiet ifrågasätter också vad som säger att den en svenske mannens rätt att äta kött varje dag ska gå före den sudanesiska kvinnans rätt att slippa få sin skörd förstörd av klimatförändringarna”.
Om inte det är att vara onyanserad och kategoriserande så vet jag inte vad. Och har man dessa anspråk på andra så ställer det också krav på hur man själv handlar i den egna vardagen.