Staten blåser upp gröna bubblor. Riksrevisionen säger det inte rakt ut, men sådan är undertonen i den nyligen publicerade granskningen av Energimyndighetens arbete med det så kallade Industriklivet.
Det infördes år 2018 av den rödgröna regeringen för att ekonomiskt stödja nya och innovativa sätt att minska klimatpåverkande utsläpp inom industrin. Trots att det sällan slutar väl när staten ska välja vinnare och förlorare.
Den krisande batteritillverkaren Northvolt är ett exempel på en bubbla som är nära att spricka. Men med Riksrevisionens rapport som fond framstår det mer som ett av många symtom på en större sjuka.
Riksrevisionen anser att det är oklart vilka effekter satsningarna via Industriklivet får. Både på övergripande nivå och för enskilda projekt. Det kan ju bero på att de sökande själva får beräkna utsläppsminskningarna.
Med en sådan ordning blir det snart sagt omöjligt att objektivt utvärdera och jämföra olika projekt. Och får man göra sina egna kalkyler blir det förstås tacksamt att överdriva och försköna. Särskilt när skattebetalarna står för risken och inte ägarna bakom projekten.
Efter att utformningen vid flera tillfällen breddats överlappar Industriklivet nu dessutom med ett annat statligt investeringsstöd från den rödgröna regeringens tid, nämligen Klimatklivet via Naturvårdsverket. Även det har kritiserats av Riksrevisionen.
Det är alltså inte bara en utan två myndigheter som försöker subventionera fram framtidens gröna teknologi – utan att med säkerhet veta om satsningarna kommer bära frukt.
Industriklivet ställer dessutom lägre krav på beräkningar av utsläppsminskningar, samtidigt som stora belopp kan beviljas. Sedan starten har totalt 5,9 miljarder kronor anslagits till olika projekt.
Mest pengar har gått till Hybrit, det vill säga statliga LKAB:s och SSAB:s gemensamma projekt för att ställa om till fossilfri stålproduktion. Problemet är att den vätgasproduktion som ska göra projektet möjligt kräver enorma mängder el – som inte finns.
Ändå dröjde det ända till år 2022 innan detta ens började diskuteras i Energimyndighetens nulägesanalyser. Det var först då det dök upp skrivningar om ”utmaningar med genomförande av teknikerna och omställningen”, som Riksrevisionen skriver i sin granskning.
Energimyndigheten har helt enkelt bortsett från genomförbarhet och realism. I stället har man utgått från företagens egna glädjekalkyler. Då kan ståltillverkaren H2 Green Steel hävda att koldioxidutsläppen kommer minska med 95 procent när produktionen ställs om. Då går det an att ropa efter mer vindkraft. Trots att det är helt orealistiskt att med väderberoende energikällor framställa vätgas som skulle sluka halva Sveriges elproduktion.
Om det inte är uppenbart för företagen själva borde det vara det för Energimyndigheten. Men det är först när bubblan spricker som man förstår att man har befunnit sig inuti den. Och då är det någon annan som betalar.