I Dagens Nyheter kan vi läsa om Maria som nyligen fått beskedet av Försäkringskassan, FK, att hon har haft för mycket assistans i tio år. Något som innebär att hon måste betala tillbaka 1,1 miljoner kronor.
Orsaken till Försäkringskassans beslut är att de anser att Maria inte informerat myndigheten på rätt sätt om den förändring som skedde i hennes liv för tio år sedan.
Maria har på grund av sin funktionsnedsättning haft assistans dygnet sen mycket lång tid tillbaka. När hon 2024 bytte assistansbolag gjordes en ny bedömning av hennes behov. Försäkringskassan ansåg då att hon inte längre hade lika stora behov av fritidsaktiviteter som när hon fick beslutet. Myndigheten menade även att den minskade behovet hade uppstått när Maria, efter en längre tids sjukskrivning, tvingades slutade jobba 2014.
Att Maria meddelat myndigheten att hon slutat jobba finns svart på vitt i hennes journal hos Försäkringskassan. Men enligt myndigheten har hon inte informerat dem på rätt sätt vilket då föranleder Försäkringskassan att skicka en nota till Maria på över en miljon kronor.
En liknande händelse drabbade Ing-Marie. Hon hade sen en bilolycka varit förlamad i ett ben och haft rätt till assistans sen 1997.
2020 när Ing-Marie var 81 år gammal ansåg Försäkringskassan plötsligt att hennes behov inte var så omfattande och att hon därmed inte hade rätt till någon assistans på deras bekostnad. Försäkringskassan daterade dessutom tillbaka beslutet med tre år, och kunde därmed även kräva Ing-Marie på 4,3 miljoner.
Nu hade Ing-Marie det så förspänt att ett av hennes barnbarn jobbade på en advokatbyrå. Med hjälp av barnbarnet fick Ing-Marie rätt efter fyra års processande.
Barnbarnets juridiska kunskaper gjorde även att ärendet anmäldes till Justitiekanslern, JK, som gav Ing-Marie rätt till ett skadestånd. Det ersättningskrav på advokatkostnader som Ing-Marie lämnades in uppgick till 230 000 kronor, vilket omräknat utifrån domstolspraxis blir betalning för närmare fyra veckors arbete för en person, något jag anser som skäligt för fyra års juridisk hjälp.
Nu ansåg JK att ersättning för en veckas arbete per år var för högt och beviljade i stället 76 000 kronor, vilket utifrån domstolspraxis motsvara en och en halv veckas arbete, eller två dagar per år, ungefär.
Det finns så många olika delar i det här som jag blir förbannad på. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en rättighetslag. Den finns till för att alla ska ha en möjlighet till drägliga liv. När de myndigheter, FK och kommunen, som finns inblandade i besluten om exempelvis assistans börjar snåla med pengar så det drabbar personer med behov, är det myndighetsutövning när den är som sämst.
Vi har under en relativt lång period sett hur myndigheterna mer eller mindre arbetat för att minska utbetalningarna genom att minska rätten till hjälp trots tidigare beslut och trots att det inte skett några förändringar av funktionen hos personen.
Men det som gör mig ännu mer förbannad är att möjligheten till att överklaga och därmed pröva myndighetens beslut juridiskt hänger på din ekonomi. Risken finns att du står där som vinnare i själva tvisten men med en saftig räkning för den juridiska hjälpen du fick. Eller ännu värre, väljer att avstå juridisk hjälp trots att möjligheten att vinna över staten därmed minskar radikalt.
Jag betackar mig för myndigheter som hårdrar lagtexter för att snåla in på de rättigheter utsatta människor har. Jag betackar mig också för myndigheter som dessutom skickar räkningar på flera miljoner till personer som inte har det fett i sin vardag och riskerar att hamna i en skuldfälla de inte kan ta sig ur.
Men det värsta är ändå att de människor som utsätts för myndigheternas extrema beteende även riskera att skuldsätta sig om de har mage att överklaga beslutet och dessutom få rätt.
Det är inte ett Sverige som jag vill leva i. Ett Sverige där de svagaste står i det närmaste rättslösa mot de myndigheter som borde vara deras stöd.