Könsapartheid. Ordet är träffande och vi behöver ta det till oss och se att det är just det som det handlar om. Världen över. På olika plan, där vi i Sverige får ställa oss väldigt långt bak i kön innan det blir vår tur att uppmärksammas.
SVT:s ”Korrespondenterna” i veckan som handlade om barnäktenskap, var det vidrigaste program jag sett på länge.
Det var snudd på outhärdligt att ta in hur flickorna hanteras. Fast vi visste redan innan. Visst gjorde vi det.
Att flickor gifts bort som barn. Men det är en sak att veta det på ett intellektuellt plan, att se Asha en annan. Asha är 16 år och har redan tre barn med sin man Simakando som är 55. När SVT:s utsända frågar honom hur gammal hans fru var när hon fick sitt första barn svarar han ”nio”, som om det inte vore något speciellt alls med detta faktum.
Jag bryter dock ihop i en känsla av spyfärdighet, vanmakt och rent hat mot denne man som är en del i detta vidriga slaveri. När de berättar hur de med hjälp av träpålar förbereder flickornas kön så att de rent praktiskt kan våldtas utan att riskera att dö, då tar det stopp i mitt huvud.
Det hjälper inte att bryta ihop. Inte heller att skriva ledare om sin vanmakt. Jag vet.
Det finns organisationer som gör fantastiska insatser på många olika plan. Inte minst kvinnor som själva utsatts när de var små. Alla dessa organisationer måste självklart få stöd från världssamfundet och alla sätt att handla med barn måste fördömas med sån kraft att det inte går att undgå.
Kriget mot kvinnorna pågår på väldigt många fronter där ingen egentligen ska förminskas men nog blir våra problem i jämförelse mindre akuta.
Häromdagen skrev Dagens Nyheter om läget i Saudiarabien där kvinnor inte får syssla med idrott eller gifta sig av egen vilja utan tillstånd, de får inte arbeta, resa eller få läkarvård.
Erik Helmerson skriver på ledarplats i DN om könsapartheid och skillnaden mellan den och den apartheid som förekom i Sydafrika. Eller snarare om omvärldens syn på problemet och att det inte hörs något om bojkotter av de länder som håller sina kvinnor som slavar och ägodelar.
Qatar, till exempel, som enligt organisationen ”Human rights watch” där kvinnor saknar rättsligt skydd utan hänvisas till shariadomstolar.
Detta groteskt rika land har inte drabbats av några protester alls från omvärlden utan tvärtom belönats genom att få äran att stå värd för fotbolls-VM år 2022.
Som individer på distans kan vi inte påverka handgripligen men vi kan stödja de organisationer som jobbar på plats för att inte minst upplysa flickor och kvinnor om sina rättigheter.
Och vi kan ställa krav på våra regeringar att använda sitt inflytande i de formella utbyten som sker mellan länder och det mandat vi har i till exempel FN.
Vi kan också kräva av våra landslag att de bojkottar mästerskap som arrangeras i länder som kränker alla människors lika rätt och värde, är odemokratiska och där spelen ofta blir en maktuppvisning på det inhemska folkets bekostnad.
Att den pakistanska hjälten Malala Yousafzai belönas med Nobels fredspris är ett klart steg i rätt riktning.