Ledare: Det är storstaden som polariserar

Att den uppfattningen ändå fått genomslag lär bero på att allt fler motsätter sig storstadscentrerad politik.
När Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, nyligen (25/3) släppte sin senaste demokratirapport kullkastades vedertagna sanningar om det politiska klimatet. Fyra framstående forskare inom statsvetenskap och journalistik har studerat polariseringen i Sverige och konstaterar att läget är som vanligt.
Förvisso har graden av konflikt ökat något de senaste åren, men den ligger på historiskt normala nivåer. Som rapportförfattarna påpekar har svensk politik i princip alltid varit polariserad. 1900-talet dominerades av konflikter om samhällets grundvalar. Från demokratins ställning under rösträttsstriden och kosackvalet, till valet av ekonomiskt system under planhushållningsmotståndet och kampen om löntagarfonderna.
 

Hårda konflikter är alltså vardagsmat i svensk politik, men vår demokrati har inte undergrävts för det – snarare tvärtom. I det perspektivet bör dagens höga tonläge inte oroa nämnvärt.
Vi är i Sverige också förskonade från mediepolarisering à la Fox News och CNN i Amerika. Faktum är demokratirapporten finner att den politiska rapporteringen i etablerade svenska medier blivit mer likartad. Det beror bland annat på ökad ägarkoncentration, i synnerhet i dagspressen, samt en ökad professionalisering och medföljande social homogenisering bland journalister.
 

Varför har då rädslan för polarisering fått sådant utrymme i samhällsdebatten under senare år? Den enda tydliga konfliktökning som rapportförfattarna finner har skett i frågor kopplade till, det som statsvetare kallar, den ”kulturella värderingsdimensionen”. Namnet är något missvisande eftersom det inte bara gäller kultur, utan snarare hur mycket statsmakten ska få förändra medborgarnas vardag.
Den främsta ”kulturella” frågan har hittills varit migrationen och dess följder. Men det handlar också om sådant som hur naturen ska brukas, vilka transportmedel som ska premieras och hur föräldrar ska fördela sin föräldraledighet. Genomgående försöker vissa politiker tvinga på medborgarna en särskild livsstil – en livsstil som dessutom tycks vara anpassad efter livet i storstaden.

Under de senaste åren har politiken alltmer börjat kretsa kring dessa frågor. Inte för att väljarnas åsikter har förändrats, utan för att konflikten har blivit mer angelägen när förslagen om nya pekpinnar ökar. Det har alltid funnits en stor andel, i vissa fall majoriteten, av svenskarna som motsätter sig dessa statliga ingrepp.
Troligen är det först när dessa kulturella konflikter har lyfts upp på den politiska dagordningen som förespråkarna av en urban livsstil upptäckt att det finns många människor ute i landet som har andra livsmål. Då feltolkas det gamla motståndet mot överheten som ny politisk polarisering. Men det är alltså storstadens värderingskamp som polariserar.