Ledare: Prickar av den sedvanliga valårskritiken mot LO

Det senaste valårstecknet är den återkommande kritiken från högern mot LO och LO:s förbund att de stödjer Socialdemokraterna. 

Orsaken bakom kritiken är självklart byggd på ett eget intresse då LO:s aktiva stöd kan antas genererar röster till S. Alla sätt som gör att man minskar de politiska motståndarnas möjlighet att kampanja är bra. Men offerkoftan, som kamoufleras av ett mönster med omtanke om fackmedlemmarnas pengar, sitter illa på högern och de liberala. Fackförbunden är demokratiska organisationer som får göra vad de vill med sina egna pengar utifrån de beslut som tas i sann demokratisk anda. Dessutom redovisar LO öppet sina kampanjbidrag, vilket gör att den här diskussionen kommer upp inför varje val. 

Några som aldrig får kritik från borgarna och SD för sina politiska kampanjer är arbetsgivarorganisationerna. Högerpartierna är tydligen inte lika omtänksamma när det kommer till konsumenternas pengar. Det är ju vi, konsumenter, som finansierar näringslivets politiska kampanjer genom att köpa deras varor och tjänster till ett litet överpris. Organisationer där vi inte har något inflytande, men där våra pengar ändå nyttjas i propagandasyfte. Till skillnad från de pengar som fackförbunden använder i sina kampanjer. Där har medlemmarna som betalar kalaset också inflytande över hur deras medlemsavgifter används.

En sak som blir lite rolig när man ser på det lite från sidan är Sverigedemokraternas syn på arvoden och ersättningar till politiker och de tjänstepersoner som är anställda inom politiskt styrda organisationer. Jag tänker främst på toppolitiker och högre chefer inom stat, kommun och region. SD anser att ersättningarna och lönerna är för höga och vill dra ner på de kostnaderna. Man ska ju använda skattebetalarnas pengar på bästa sätt. 

Samtidigt har SD vänt i frågan om vinster i välfärden och vurmar nu för välfärdsoligarkernas rätt att både ha extrema löner och rätten för bolagen att dränera välfärden på skattemedel genom höga vinster. Att välfärdkoncernernas Vd:ar tjänar fem gånger så mycket som en normalbetald regiondirektör, eller tre gånger mer än landets statsminister är tydligen helt okej för SD. Deras höga ersättningar och enorma vinstuttag är tydligen inte slöseri med skattemedel utan bara en följd av den nyvunna vänskapen.

För nu är SD och näringslivet bästisar och då ingår inte längre näringslivets toppar i det som SD benämner som etablissemanget och är därmed ingen fiende till det rike som SD vill skapa. 

Fiende till SD:s rike är däremot IF Metall. Fackförbundet har nämligen följt sina stadgar och fråntagit en förtroendevald sitt uppdrag. Jag kan förstå att SD reagerar. De har ju själva en rätt fri syn på hur de använder sina stadgar i uteslutningsärenden. De trogna blir ju kvar medan de man klarar sig utan kan offras tillsammans med de besvärliga och otrogna. Dessutom var det en SD-politiker som IF Metall nu hanterade utifrån förbundets stadgar. Stadgar som tydligt beskriver en organisation som står för allas lika värde. Är det något medlemmarna ska veta så är det att de kommer att få samma hjälp oberoende av härkomst, religion, kön eller sexuell läggning. 

Att vara förtroendevald i ett fackförbund är inte en mänsklig rättighet. Det är inte heller förenligt med att ha tunga uppdrag inom SD eller andra organisationer som sätter arbetare mot arbetare. Hur ska muslimer eller de med samiskt ursprung kunna känna sig trygga med företrädare som är aktiv i ett parti vars högsta företrädare ser islam som en förskräcklig religion, anser att samer inte är svenskar och i nationell TV beskriver att invandrare inte passar in här.

Men som sagt, borgarna och högerns attacker på fackföreningarna inom LO-kollektivet är återkommande varje valår. Nu kan vi pricka av det på vår lista över ständigt återkommande valårstecken.