Det var i början av mars Liberalerna gjorde ett uppmärksammat utspel om att det borde införas barnlås för sociala medier. Nu är det socialminister Jakob Forssmed (KD) som tillsammans med sina nordiska socialministerkollegor från Danmark, Norge, Finland, Island, Färöarna och Åland vill skärpa kraven på de populära sociala medieplattformarna (Altinget 17/4).
Liksom Liberalerna ville lyfta frågan till EU-nivå och klassificera sociala medier som skadliga produkter, vill ministrarna använda det nordiska samarbetet för att sätta press. Ministrarna vill att företagen ska ”ta sitt ansvar och presentera åtgärder för hur den tillbringade tiden på plattformarna kan minska”.
Exakt hur man förmår företag att designa produkter för att de ska användas mindre är svårt att förstå. Forssmed presenterar heller inga konkreta förslag på åldersgränser eller andra tekniska begränsningar. Men det gör inte själva sakfrågan mindre viktig.
Som flera andra före dem kopplar ministrarna ihop den ökade psykiska ohälsan bland barn och ungdomar med skärmarnas inträde i vardagen. Det är en tanke som fått ännu mer aktualitet efter att den amerikanske psykologiprofessorn Jonathan Haidts bok ”The Anxious Generation” kom ut för någon månad sedan.
Jonathan Haidt är en av de tydligaste rösterna i den internationella debatten om skärmarna. Han visar på ett övertygande sätt hur kurvan över psykisk ohälsa – även i de nordiska länderna – tar fart runt år 2010, och hur den sammanfaller med den ökade skärmanvändningen. Han avråder från användning av smartphones före gymnasieåldern och förespråkar helt mobilfria skolor. Sociala medier borde alla få vänta med till 16 års ålder.
Det är tydligt vem politikerna är inspirerade av. Samtidigt är det inte säkert att alla problem kan förklaras av skärmanvändningen i sig. Korrelationer är som bekant inte orsakssamband. Men det är ganska självklart att skärmtid är tid som kunde ha använts till andra saker. Som att leka och umgås på riktigt, göra läxorna, eller bara en så enkel sak som att sova ordentligt om natten. Med mindre och sämre sömn, kombinerat med mindre fysisk aktivitet, kan den sammanlagda effekten på hälsan bli större än man tror.
Därför ska man inte avfärda debatten om skärmtid som gammaldags moralism. Föräldraansvaret kommer ingen undan, men det finns också en kulturell aspekt där det offentliga har en roll att spela. Skolan borde vara helt mobilfri, till exempel. Inte bara under lektionstid. En sådan förändring pågår just nu i Danmark. Det är mycket bra att Jakob Forssmed och hans svenska regeringskollegor är överens om att detsamma ska gälla i den svenska grundskolan.
Att barn och unga ibland hamnar på känslomässigt stormiga hav är ingenting nytt. Tonåren och tiden dessförinnan har alltid varit en känslig period. Men när alla röda lampor blinkar samtidigt i horisonten behöver man ta frågan om skärmtid på allvar.