I torsdags reste Ulf Kristersson till Paris för att delta i fredstoppmöte tillsammans med flera andra europeiska ledare. Ett ypperligt tillfälle för honom att visa på starkt engagemang och ledarskap i internationella kriser. Men frågan är om han har vad som krävs för att hantera sådant – oavsett vilken kris det gäller.
Sverige, som traditionellt sett varit bäst i klassen på diplomati och humanitära frågor, har kanske gett hopp om att Kristersson kan vara en stark person i det fredsbevarande arbetet. Men kan han verkligen det?
Medias skåpbilar står uppradade på parkeringen vid Trocadero. På andra sidan är det avstängt. Poliser patrullerar området och innanför barrikaderna står det fler polisbilar än det går att räkna.
Många nyfikna turister samlas nu för att veta vad det är som hänt. En polis säger åt mig att backa. Presidenten är på väg. Fler och fler turister samlas, men inte för att få se en skymt av Macron, utan för att få se Eiffeltornet glittra genom sina 20 000 LED-lampor som den gör varje timme. I övrigt lyser tornet i Ukrainas färger.
Macron tillkännager efter samtal med Volodymyr Zelenskyj att en europeisk stödstyrka ska sättas in vid fredsavtal i Ukraina. Tanken är att styrkan ska svara på en eventuell rysk attack, med målet att garantera en varaktig fred.
Tillsammans med Storbritannien har Frankrike drivit på arbetet med fredsbevarande insatser i Ukraina. De vill bygga en koalition av länder som kan tänka sig stötta en väpnad styrka i Ukraina.
Frågan återstår nu om Kristersson har mod nog att ta ställning i frågan. Han har tidigare uttryckt stöd för fredsbevarande insatser, men haft svårt att ta ställning om Sverige ska skicka militär till konfliktzoner. Vare sig vi borde det eller inte låter jag vara osagt – men Kristersson behöver ta snabbare beslut.
Bara något distrikt bort förbereds det för klimatutbildning för 800 personer - varav många svenskar. Det är den tidigare amerikanske vicepresidenten och mottagaren av Nobels fredspris Al Gore som anordnar utbildningen under sitt The Climate Reality Project. Man utbildar civila i hur de kan ta ledningen mot klimatförändringarna när politiker inte gör det.
Med tanke på Sveriges rådande klimatpolitik borde Kristersson kanske deltagit på det mötet i stället? Det vi i Sverige behöver är en ledare som driver på förändring genom konkreta politiska beslut.
Just klimatfrågan är en fråga där Kristersson haft möjlighet att ta ledningen under en kris och säkerställa ett starkt ledarskap för förändring. Tyvärr har han under sin tid som statsminister aktivt valt att ta de allra sämsta klimatpolitiska besluten som går att ta. Från skattesänkningar på fossila bränslen till att inte investera i grön energi så går det svenska klimatarbetet trögt just nu. Han har visat på en ovilja och oförmåga att lösa vår tids största kris.
Dessutom cirkulerar åsikter om att han borde avgå efter att hans barndomsvän Henrik Landerholm, som Kristersson själv anställde, slarvat med hemliga handlingar. Till och med regeringens egna utredare uppmanar till avgång. Vår statsminister är således inte känd för att vara den bästa på att hantera kriser. Vare sig de är interna eller internationella. Det handlar om en allvarlig incident som skadat Kristerssons trovärdighet som ledare.
Det är viktigt att Kristersson lyckas visa ett starkt ledarskap i dessa tider. Vi står inför fler utmaningar och kriser än någonsin och som ledare av ett land behöver man kunna stå upp för nationella värderingar och våga släcka bränder. Förhoppningsvis ger Ukraina-samarbetet Kristersson en möjlighet att sluta fegspela och visa på starkt ledarskap i frågan. Lyckas han inte med det, så har den moderate utredaren kanske rätt – Kristersson kanske borde avgå.