I går inleddes valrörelsen av Gustav Fridolin (MP). Mitt uppe i den turbulens som rådde efter att statsminister Stefan Löfven förklarat att regeringen tänker utlysa extraval den 22 mars.
När alla andra ännu satt och gapade av förvåning hade Fridolin flera laddningar av valtalskaraktär färdiga att avfyra på presskonferensen, däremellan stod han och nickade insiktsfullt åt allt Stefan Löfven sa.
Det var en lätt absurd upplevelse när alla ville ha saklig information om vad som hänt och varför. Klyschorna om den rödgröna budgetens förträfflighet ekade pinsamt tysta mot verklighetens bistra insikt: att det var just den budgeten som nyss fallit och var orsaken till allt rabalder.
Alliansen har kallats tjurig som inte satt sig vid Löfvens bord. Jag förstår inte heller till fullo det totala avståndstagandet men jag förstår att man inte kommer till en förhandling utan en enda öppning från den som bjudit in. Samme person som sist man sågs knuffade bort en och kallade sakliga argument för käbbel och som vid varje tillfälle utmålat en som hantlangare till hin håle och att man kört landet i botten.
Då hade jag nog också tackat nej tills det fanns ett reellt förhandlingsbud.
Det var Löfven som bildade regering under falska premisser. Han intygade för talmannen att han hade mandat i riksdagen för sin budget trots att det inte var sant.
Och på tal om tjurig så var det precis det han verkade vara när hans misslyckande låg där för alla att se.
”Jaha, ni tycker att det är jag som ska bestämma? Ja, men då bestämmer jag väl då, ha ha, att jag sitter kvar!”. Det kom till och med ett pubertalt ”Hallå?” när Löfven beskrev Alliansens agerande.
Nog råder kaos men inte i riksdagen. Där ställdes olika budgetalternativ emot varandra och de borgerliga partierna röstade på sina egna förslag. Det är inte kaos, det är demokrati.
Kaoset präglar istället regeringen och den totala oförmågan att skaffa underlag för sin politik. Trots oerhört högt tonläge om att väljarna med tydlighet ”röstat bort Alliansen” ropade man på Alliansen för att den skulle ställa allt till rätta.
Tidigare överenskommelser med Socialdemokraterna är knappast något att luta sig mot. Den genomgripande och viktiga överenskommelsen om skolan rev man upp utan förvarning. Den samarbetsgrupp man haft kring pensionerna ändrade man spelreglerna för utan att förankra. Att hitta långsiktiga förtroenden över partigränser är ett delikat arbete och dessa måste vårdas med varsamhet.
Men de som ska lastas för oordningen i riksdagen är Sverigedemokraterna och inga andra.
Partiet har dock inte kuppat sig in i riksdagen. De har stöd av 13 procent av alla röstberättigade svenskar och riksdagen motsvarar exakt den svenska folkviljan.
Nu finns en möjlighet att bygga en annan riksdag. Tyvärr är jag inte optimistisk utan befarar att SD:s stöd kommer att vara fortsatt högt och till och med kanske öka. Det spelar ingen roll vilka pajaskonster, ren rasism och galenskap som avslöjas inom SD, deras sympatisörer tycket att det är toppen.
Så förbered er på månader av fortsatt käbbel i en ny valrörelse.