Under många år har jag hävdat att äldreomsorgen drabbats av hårda besparingar i hela landet. Som stöd har jag haft exempelvis coronakommissionens rapporter och rapporten ”Budget ur balans”.
Ledarsidan Gotlänningens tjänstlediga politiska chefredaktör Eva Bofride har stadigt ifrågasatt min tes då ingen av de rapporter jag hänvisade till hade gjort någon egen uträkning för Gotland. Vid ett tillfälle hävdade Bofride även att hon hade fått siffror från regionen som motsa min tes. Siffror som hon i sin tur aldrig redovisade.
Nu har jag fått statistik från regionen som visar att kostnaden per brukare har minskat med 7,8 procent från 2018 till och med 2024.
2018 kostade en brukare 245 301 kronor per år medan kostnaden 2024 var 285 903 kronor per brukare och år. Något som pekar emot min tes då kostnaderna är högre 2024 än 2018. Nu vet vi att värdet av en krona 2018 inte är den samma som 2024 så när vi räknar med inflationen så blir siffrorna mer jämförbara. Med hjälp av SCB:s Prisomräknaren får vi då en kostnad i 2024 års kronvärde för 2018 på 310 077 kronor per brukare och år. Vilket visar att resurserna till äldreomsorgen minskat med 7,8 procent från 2018 till 2024.
Nu kanske vän av ordning påpekar att det är bra att kostnaderna går ner då det visar på effektivisering av verksamheten. Men i en personalintensiv verksamhet som äldreomsorgen är, innebär lägre kostnader till stor del att det är färre anställda som ska göra jobbet.
Samtidigt vet vi att vårdtyngden ökat genom åren vilket borde ha lett till högre bemanning och därmed högre kostnader.
Den situation som öns äldreomsorg befinner sig i är med andra ord rätt naturlig. Högre arbetsbelastning tillsammans med mindre resurser blir till slut ohållbart.
Det är med andra ord inte så konstigt att anställda väljer att sluta eller att regionen har stora rekryteringsproblem.
Situationen blir inte bättre av att Region Gotlands ekonomi är extremt tuff på grund av att den gotländska sjukvården är kraftigt underfinansierad av staten. Ö-läget medför att landets minsta sjukvårdsregion med sina omkring 60 000 invånare måste ha ett akutsjukhus dimensionerad för en betydligt större befolkning och med betydlig fler funktioner då avståndet till närmaste större sjukhus är för långt.
Utredningar har visat att den gotländska sjukvården är underfinansierad med omkring 300 miljoner kronor årligen.
Då Region Gotland dessutom är landets enda kommun med ansvar för sjukvården är det skolan och omsorgen som fått stå tillbaka för att sjukvården ska få de resurser som behövs. Och trots den omfördelningen mellan kommunal kärnverksamhet och öns sjukvård är det bara undantagsvis som sjukvården klarat av att hålla sin budget. Och när det skett har det funnits förklaringar som sträcker sig utanför öns politiska beslut. Exempelvis under pandemin då vi hade en regering som värnade välfärden.
Genom åren har Region Gotland tvingats spara in på de kommunala uppdragen i en omfattning som nu nått vägs ände. Varken skolan eller omsorgen kan med säkerhet klara av sin lagstyrda verksamhet om de inte tillförs resurser.
Men var de resurserna ska tas ifrån är den stora och ännu obesvarade frågan.
Från Tidöregeringen är det kalla handen, och den sjukvårdskris som drabbat landet förvärra så klart den gotländska sjukvårdens möjligheter, och därmed regionens ekonomi.
Gotlands politiker kan inte trolla med knäna och måste anpassa sig till den verklighet som råder, och jag är allt annat än avundsjuk på dem.
Men följderna av den verklighet som öns politiker befinner sig i ser vi bland annat genom de tuffa besparingarna som drabbat öns äldreomsorg.