Så var vi där igen med oväder som ställer till det för oss öbor. Det är ju tur att vi har en viss vana av att oväder drar in över ön, men när jag hör stormen utanför mitt fönster börjar jag fundera över hur landets beredskap egentligen ser ut.
Beredskapen för just oväder har vi på Gotland byggt upp sedan länge, även om ingen kan förbereda sig fullt ut för alla eventualiteter.
Trots det blev många tagna på sängen när Fåröfärjan fick ställa in rätt många avgångar under ett oväder för några år sedan. Beredskapen på Fårö sattes på svåra prov och tack vare civilbefolkningens eget engagemang för sina grannar gick det bra den gången. Men regionens beredskap fick revideras efter den stormen.
Region Gotland har ett stort ansvar för sina verksamheter och ska ha en bra beredskap, vilket jag även anser att regionen har. Staten har också ett stort ansvar för den civila beredskapen i landet, men till skillnad från Region Gotland anser jag inte att staten tar sitt ansvar.
I och med det förändrade säkerhetsläget i Europa har beredskap rusat upp som en raket på dagordningar runt om i landet. Med pandemin i minnet blev Putins anfallskrig mot Ukraina en ytterligare påminnelse om den beredskap vi borde ha, men som vi saknar.
Pandemin visade att beredskapen inom sjukvården var begränsad. Tillgången till sjukvårdsmateriel, vårdplatser och medicin var på en mycket låg nivå. De nationella beredskapslagren vi tidigare haft var borta och ingen myndighet verkade ha ett nationellt helhetsansvar.
Medicinlagren som det statliga apoteket tidigare hade haft till uppgift att hålla, hade försvunnit i och med avregleringen av apoteket.
Medicinsk utrustning och då främst engångsmaterial med hög åtgång skulle varje region ha ansvar för, vilket såg väldigt olika ut. Mycket av den utrustning som krävdes under pandemin var det till att börja med stor brist på.
När det gäller antalet vårdplatser per capita var Sverige bland de sämsta i Europa när pandemin slog till.
Det var inte bara beredskapslager för medicin och medicinsk utrustning som inte längre fanns i Sverige. Även vår livsmedelsberedskap hade stora brister. Försvarets alla beredskapslager med konserver och frystorkade portioner hade sålts ut efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut, och inget nytt hade byggts upp. Nu finns en diskussion på regeringsnivå om att försöka få till en bättre livsmedelsberedskap, men det går sakta.
Vi har på senare år även sett hur avregleringar, bolagiseringar och utförsäljningar av samhällsviktiga verksamheter underminerat myndigheters möjligheter att agera snabbt och rätt vid olika kriser. Vilket de trafikkaos som snöoväder skapar i södra delarna av landet visat med stor tydlighet. Inte ens efter förra årets kaos hade de ansvariga myndigheterna lyckats få ihop en samordning dem emellan.
Regioner, kommuner och staten har ett stort ansvar för landets civila beredskap. Där finns också mycket mer att önska än den beredskap som vi har i dag. Tyvärr verkar inte regeringen se de uppenbara bristerna som landets civila försvar och vår krisberedskap har. De väljer i stället att prioritera stora skattesänkningar för landets mest välbärgade.
Det innebär att staten genom regeringens märkliga prioritering lägger ansvaret för allas vår beredskap i någon annan famn. Där längst ner på stegen står vi själva och till syvende och sist är det ändå upp till oss alla att ta det ansvar vi kan för oss själva och våra grannar. Ett ansvar som utifrån den rådande politiska vilja blir allt större och större.