Det kan också vara värt att påminna om att trafikförordningen inte gör skillnad mellan olika fordonstyper.
Tredje kapitlets sjunde paragraf anger att ”fordon ska föras i det körfält som är längst till höger i färdriktningen och som är avsett för fordonet.” Det gäller även cykel och moped, som enligt samma paragraf dessutom ska föras ”så nära som möjligt den högra kanten av vägrenen eller av den bana som används.”
Andra paragrafen i samma kapitel stipulerar att ”avståndet till ett framförvarande fordon ska anpassas så att det inte finns risk för påkörning om det saktar in eller stannar. Avståndet ska också anpassas så att andra trafikanters omkörning underlättas. Det är alltså en skyldighet att hålla sådant avstånd att andra trafikanter kan köra om och få plats i luckan. Även när man cyklar.
Slutligen. I sjätte kapitlets sjätte paragraf anges att ”tvåhjuliga mopeder och tvåhjuliga cyklar får föras i bredd på vägbana, om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken i övrigt." Alltså, bara om det inte stör. Om det gör det, så får man inte.
Många som färdas på landsväg om sommaren kan vittna om att just dessa regler är svåra att få vissa cyklister att respektera. Inte människor som cyklar – det är en annan kategori – utan just cyklister. De cyklar i bredd där de inte får. De håller inte avstånd. De flyttar sig inte. Vissa klubbar har till och med en egen följebil som ligger längst bak och som verkligen ställer till det för andra trafikanter. Inte helt sällan får man intryck av att trotset sker njutningsfullt.
När någon vågar kritisera hur vissa cyklister beter sig i trafiken – vilket förr eller senare sker – möts det sällan av förståelse eller självrannsakan. I stället kommer en omedelbar motattack. Önskemål om att alla som samsas på vägen ska följa samma regler avfärdas som bilistpropaganda eller ett uttryck för bilsamhällets förtryck. Argumentationen följer ett bekant mönster – bilar dödar, bilister kör för fort, och någon gång stod faktiskt en polisbil felparkerad på en cykelbana.
I stället för att förhålla sig till trafikförordningens regelverk eller erkänna att gemensamma regler gäller alla trafikanter, dras enstaka incidenter upp för att försvara egna regelbrott. Att en bilist kört för nära används som ursäkt för att själv försvåra omkörning, och det hävdas att cyklister – eftersom de är mer utsatta – bör slippa ta ansvar. Denna reflexmässiga moteld, helt utan insikt eller ödmjukhet, bekräftar bilden av att vissa cyklister ser sig själva som undantagna från trafikens gemensamma spelregler.
Det är klart att cykling är ett utmärkt sätt att förflytta sig. Det är både klimatsmart och hälsosamt. Men det är också en hobby, och det finns ingen hobby vars goda sidor upphäver trafiklagstiftningen. Om ens hobby inte går att harmoniera med reglerna för gemensam trafik – då är vägen inte rätt ställe.