Två av regionens äldreboendechefer upplever situationen på Tingsbrogården så allvarlig att de i ett brev till sina anställda vädjar om hjälp.
Jag är egentligen inte förvånad då det vi ser är effekterna av regionens eviga sparande, men jag blir ändå överraskad över att det var så här illa.
I brevet kan vi läsa att Tingsbrogården saknar 16 ordinarie medarbetare. Dessutom ligger rekryteringen av sommarvikarier back med 8 personer.
I brevet vädjar cheferna om hjälp från personal på andra enheter att frivilligt ställa upp för att lösa den akuta situationen.
Man kan se det hela på två olika sätt. Man kan se deras vädjan som ett hån mot övrig personal som även de har besvärliga arbetssituationer, om än i mindre omfattning.
Eller så ser man det som en möjlighet att ställa upp för de arbetskamrater som har det ännu värre, och en möjlighet att ge god omsorg till nya boenden.
Men brevet visar också den desperation som de två cheferna känner. Jag tror det satt långt inne innan de tog modet till sig och formulerade brevet.
Visst kan man kritisera vissa formuleringar i brevet, och till och med feltolka delar av det som att personalen på andra boenden inte bidrar med något om de inte ställer upp på chefernas vädjan.
Men det hjälper inte boende och personal på Tingsbrogården. Det blir inte heller bättre stämning på arbetsplatsen om anställda går omkring och svär över chefernas desperata brev.
Närmare tio års ständiga besparingar har effekt på en verksamhet där de stora kostnaderna är personalens villkor. Den borgerliga oppositionens eviga tjat om att hålla budget har också gett resultat i chefer som håller i de små medel de har till sitt förfogande.
Detta tillsammans med ett nytt avtal gällande nattvila och ett svårt pussel med scheman på grund av nattvilan förändrar villkoren till det sämre för befintlig personal.
De som är kvar får jobba för fler och när deras kamrater får nog blir det att springa ännu snabbare.
Det som skulle behövas är en ordentlig statushöjare i form av högre löner. Då kanske några av de som valt att lämna äldreomsorgen kan tänka sig återvända. Och om några rutinerade återvänder blir det fler anställda med erfarenhet av omvårdnad vilket i sin tur underlättar för inskolning av nya och möjligheter till bättre scheman. Allt handlar om att hitta något som vänder den negativa utvecklingen.
Skulle det sedan finns möjlighet att öka resurserna än mer kanske vi får se en bemanningssituation som utgår från behoven hos omsorgstagarna i stället för behoven att hålla budget.
Då skulle vi även få äldreboendechefer som inte känner sig så desperata att de tvingas ta till desperata metoder som att vädja till sin personal som redan har det tufft att hjälpa andra kamrater som har det ännu värre.