Som ett minnesmärke säljer partiet en guldfärgad pin med Brantings siluett. Märket, som gjorts i begränsad upplaga, kostar 100 kr varav 75 går till partiets ”kampfond”.
Brantingmärket är värt att lyfta fram för det är en ovanligt stilfull form av politisk marknadsföring. Själva guldmärket är estetiskt tilltalande i sin enkelhet. Det skriker inte politik men det inbjuder till samtal för de intresserade.
Därutöver är det nyttigt att ibland blicka tillbaka till demokratins rötter. Branting må vara från en annan epok men rent mänskligt är han en intressant politisk förebild. Visserligen ”växer vördnaden med avståndet” som Per Albin Hansson sa i en radioföreläsning om sin företrädare.
Men klart är att Branting var omtyckt av andra politiker då han verkade. Han ansågs tålmodig och välmenande, även mot sina politiska motståndare. Demokrati är inte bara var ett sätt att fatta beslut, utan också ett sätt att förhålla sig tolerant mot andras åsikter. Det är en insikt vi behöver återupptäcka i vår samtid.
Inte minst är minnes-pins ett smakfullt sätt att få in pengar till ett politiskt parti. Syftet med försäljningen framgår. Ingen luras. Kontrasten till Socialdemokraternas lotterier kunde knappast vara större. Det är fortfarande svårt att ta in hur S partistyrelse kunde tillåta att A-lotteriers dotterbolag Kombispel anlitade oseriösa aktörer – ibland gangstrar – för att sälja lotter på ett bedrägligt sätt till särskilt äldre personer. Vad Hjalmar Branting hade tyckt kan vi bara spekulera kring.
Tyvärr kan vi nog inte hoppas att historiska pins kommer att ersätta lotterier som ett sätt att få in pengar till Socialdemokraterna. Försäljningen av ett begränsat antal Hjalmar Branting-märken kommer som högst dra in några hundratusen kronor. Samtidigt har Socialdemokraterna de senaste åren dragit in över 150 miljoner kronor årligen på lotteriverksamhet. Det är närmare hälften av partiets intäkter.
Ändå är det värt att applådera Brantingkampanjen för att den är så stilfull och folkbildande. Vågar man föreslå att andra partier tar efter? Moderaterna kunde ju till exempel göra något motsvarande med Arvid Lindman eller Jarl Hjalmarson. Eller varför inte lyfta fram några färgstarka moderata politiker som inte varit partiledare, som Gullan Lindblad eller Ingegerd Troedsson?
Liberalerna har också sina profiler. Karl Staaff är kanske lite väl bortglömd, men Bertil Ohlin tål att lyftas fram – och för få känner nog till att Selma Lagerlöf också var liberal politiker.
Vi kan hoppas att några andra partier låter sig inspireras av Brantingkampanjen. Historien ger inga svar på samtidens frågor, men den kan ge inspiration och visa på förebilder.