Regeringen presenterade under torsdagsmorgonen höstbudgeten. Inflationen trycks nu tillbaka, var budskapet, och därför finns det äntligen utrymme att bedriva borgerlig ekonomisk politik. Därför blir den största prioriteringen i årets budget att sänka skatterna, även om mer resurser också kommer att fördelas till både välfärden, försvaret och rättsväsendet.
Sänkta skatter är en moderat hygienfaktor. Det är något som moderata statsministrar förväntas att leverera, och som snabbt skapar gnissel och vantrivsel om det uteblir. Det hör till partiets självbild som det ekonomiskt ansvariga partiet. Därför var finansminister Elisabeth Svantesson (M) noga med att betona att en finansminister måste göra prioriteringar.
Ett exempel på en sådan prioritering är att krympa biståndet till 53 miljarder om året fram till 2028. Ett annat är att trappa ned ränteavdraget för lån utan säkerhet. Det är rätt i båda fallen. Att Sverige lägger en omfattande del av statsbudgeten på hjälp utomlands, samtidigt som vi har stora investeringsbehov hemma, är svårt att motivera. Regeringen får framöver gärna gå ännu längre i att kapa biståndsbudgeten.
Och att minska drivkraften för utsatta människor att ta riskfyllda lån är naturligtvis också berättigat. Tidigare i år rapporterade Kronofogden att trenden vänt och att antalet skuldsatta unga numera ökar, och att det till stor del beror på skulder kopplade till konsumtion. Det är ingen slump att detta sker i ett läge där mångas ekonomier är hårt pressade.
De sänkta skatterna kommer i första hand genom ett nytt jobbskatteavdrag, men skattebördan ska också bli lättare för bland annat pensioner och ISK-sparande. Att folk får behålla mer av sina egna pengar är alltid bra, men det är särskilt viktigt att mer pengar hamnar i omlopp när ekonomin befinner sig i lågkonjunktur. Att människor har råd till konsumtion är en förutsättning för att både bättra på tillväxten och skapa fler arbetstillfällen. Av samma skäl är det också välkommet att arbetsgivaravgifterna sänks för företag som vill anställa upp till två personer.
Något som däremot frustrerar är bränsleskatterna. Att skatten på drivmedel sänks är bra, men eftersom det sker för att kompensera för regeringens tvärvändning gällande reduktionsplikten är det inget som kommer märkas i folks plånböcker. Det är inte heller förtroendeingivande för en regering att riva upp sin egen politik under samma mandatperiod som den genomförts. Knappast en valvinnande idé.
I det stora hela är årets höstbudget trots bensinskatten en förbättring. Skattelättnaderna kommer innebära ett ekonomiskt andrum för de många som berörts av inflationen, räntehöjningarna och lågkonjunkturen. Det har tagit sin tid, men det är uppmuntrande att regeringen nu har självförtroende nog att genomföra borgerlig ekonomisk politik.