Ledare: Bra att lätta på alltför fyrkantiga bolåneregler

Regeringen föreslår nu flera förändringar i bolånereglerna. Det grundläggande amorteringskravet lämnas oförändrat med en procents amortering för lån mellan 50 och 70 procent av bostadens värde, och två procent för lån däröver. Det innebär en hårdare linje än vad utredningen föreslog, där en enhetlig amortering på en procent föreslogs ned till 50 procents belåningsgrad.

Däremot föreslås det så kallade skärpta amorteringskravet tas bort. Det vill säga, hushåll med lån som överstiger 450 procent av bruttoinkomsten ska inte längre behöva amortera ytterligare en procent.
Samtidigt höjs bolånetaket från dagens 85 till 90 procent av bostadens marknadsvärde. Det minskar kravet på kontantinsats och minskar risken att bolån kompletteras med topplån eller dyra blancokrediter. ”Fler människor ska få möjlighet att äga sin egen bostad. De föreslagna ändringarna sänker trösklarna in på bostadsmarknaden och frigör tusentals kronor varje månad för svenska hushåll. Samtidigt tas hänsyn till den finansiella stabiliteten genom åtgärder för att hålla tillbaka skuldsättningen”, säger infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD).

Regeringen föreslår även nya begränsningar. Bland annat ska det införas ett tak för tilläggslån – den som redan har ett bolån ska inte kunna utöka det till mer än 80 procent av marknadsvärdet. Dessutom föreslås en så kallad tröghetsregel: bostaden får bara omvärderas i syfte att öka skuldsättningen vart femte år. Förändringarna föreslås träda i kraft 1 april 2026.

Det är klokt att lätta på reglerna. Man kan till och med argumentera för att regeringen kunde ha gått längre, och sett över även det grundläggande amorteringskravet. Inte för att amorteringar är dåliga – tvärtom. Att minska skulder är sunt och stärker både hushållens och ekonomins långsiktiga motståndskraft.
Dock har vi under senare år sett hur amorteringskravet blivit en påfrestning för många familjer, särskilt i tider av hög inflation och snabbt stigande räntor. Det har trängt undan både sparande och investeringar – och i vissa fall även löpande konsumtion. En i grunden rimlig ambition att minska skuldsättningsrisk har blivit alltför stel och fyrkantig.

Hushållen är inte bara privata aktörer. De är också en motor i ekonomin. När för mycket av inkomsterna binds upp i tvingande amorteringar minskar den ekonomiska återhämtningen i stort.
Det betyder inte att alla klarar sig utan styrning. Särskilt inte på en marknad där räntan länge var så låg att pengar upplevdes som gratis, och bostadspriser steg år efter år. Men regler som ska skydda de mest utsatta får inte samtidigt slå undan benen på dem som i grunden har kontroll men faller strax under formella gränser. Samhällets kram får inte bli så hård att den krossar.
Regler ska skapa stabilitet, inte hindra flexibilitet. Därför är regeringens förslag ett steg i rätt riktning. De visar att det går att kombinera skydd för dem som behöver det med flexibilitet och eget ansvar.