Helagotland berättar om en dom mot en ung 21-årig gotlänning som begått ett fruktansvärt brott. Han har dömts till fängelse i fem år och fyra månader, bland annat för att ha strypt en kvinna till medvetslöshet och sedan genomfört en grov våldtäkt. Ett brutalt övergrepp i dödens gränstrakter.
Om påföljder för sexualbrott skriver Åklagarmyndigheten på sin hemsida att:
"För grov våldtäkt får man fängelse i minst fem år och högst tio år."
Man kan fråga sig vilka vidrigheter som krävs för att en domstol ska utdöma ett längre straff än den unge gotlänningen fått.
Även om fem år och fyra månader ligger i nedre delen av straffskalan för grov våldtäkt så är det fortfarande ett förhållandevis långt fängelsestraff, efter svenska förhållanden. Men de flesta fängelsestraff – nästan alla – är betydligt kortare än vad domen anger. Fångar friges i allmänhet efter två tredjedelar av tiden, vilket gör att det i praktiken snarare kan handla om knappt tre och ett halvt år, innan gärningsmannen kan lämna fängelset. Det känns sannolikt som en alltför kort tid för hans offer.
Är det verkligen rimligt att förövare av grova sexualbrott så snart kan återbördas till samhället och ges möjligheten att hitta nya offer?
Man kan verkligen fråga sig om straffen är tillräckligt hårda. Men när det gäller återfallsrisken är det faktiskt inte alls så vanligt att dömda sexualbrottslingar återfaller till samma typ av brott som man skulle kunna tro. När det gäller denna typ av brottslingar så tycks Kriminalvården lyckas tämligen väl med sin uppgift, att döma av statistik på myndighetens hemsida.
Efter avtjänat fängelsestraff är det bara två procent som inom tre år återfallit till samma typ av brottslighet. Det är en lägre andel än för alla andra typer av brottslighet som Kriminalvården redovisar statistik för. Värst är återfallsstatistiken för Narkotikabrott/smuggling (21 procent), Tillgreppsbrott (25 procent) och Trafikbrott, ej rattfylleri (26 procent).
Så när det gäller de flesta sexualbrottslingar så tycks man alltså inte behöva låsa in dem och kasta bort nyckeln, för att de inte ska begå samma brott igen. Och igen.
Å andra sidan förekommer det förfärliga fall med våldtäktsmän som är oförbätterliga återfallsförbrytare och som efter att de släppts fria snart hittar nya offer. Sexualbrottslingar så notoriska att somliga av dem fått egna etablerade alias i medias rapportering. Namn som väcker skräck. Spökmannen. Nytorgsmannen. För att nämna två exempel. Hur ska man hindra dem som aldrig kommer att ändra på sig, som med till visshet gränsande sannolikhet kommer att begå nya brott och förstöra livet för nya brottsoffer?
Det är därför rätt och rimligt att regeringen vill skärpa straffet för den här typen av återfallsbrottslingar och göra det möjligt att döma dem till livstids fängelse. Utredning pågår och ny lagstiftning är att vänta.
Det är naturligtvis en svår avvägning, när man inför denna typ av förvaringsstraff av människor som är för farliga för att vistas bland allmänheten. När ska denna möjlighet användas? Hur undviker man att överanvända den genom att för tid och evighet låsa in brottslingar för vilka återfallsrisken i själva verket är väldigt låg?
Men sexualbrottslingar som i likhet med Spökmannen varken kan eller vill sluta utgöra en fara för sina medmänniskor och vägrar behandling måste kunna hållas inlåsta.