Beslut om att vidta avhjälpandeåtgärd för anlagd vägkropp i Väskinde, heter det på byråkratsvenska. Översatt till ren svenska: Skiten ska bort.
Den entreprenör som utan tillstånd fräste ner avfall/cementaska från Heidelbergs fabrik i Slite, i vägen, föreslås få ett föreläggande om att ta bort det. Nyligen återupptog också miljöåklagare ärendet efter en överprövning och nu kan det beslut komma som gör skillnad för folks vatten utmed vägen. Det är som om vindarna vänt och äntligen blåser medvind för dem fått sitt vatten förorenat.
Det är Region Gotlands miljöskyddsinspektör Martin Beijer som lägger fram förslaget till politikerna i miljö- och byggnämnden att vägen i Väskinde måste saneras. Allt material som den består av som kan vara förorenat måste schaktas bort, enligt hans bedömning.
Hårda bud. Men verkligen inte orimligt. Tvärtom känns det som det enda rätta.
För att sätta press på entreprenören att snabbt ta itu med saneringen kopplas ett vite på 5 000 000 kronor till ärendet. Om vägen inte saneras och återställs i tid kommer ansökan om utdömande av vite att lämnas in till mark- och miljödomstolen.
Hoppas verkligen att entreprenören har ekonomiska muskler att verkställa det tuffa beslut som hägrar här. Att fräsa ner, kanske 600 ton, CKD/cementaska i vägen var en sak. Att återställa den en helt annan. Att lyckas hantera de stora volymer förorenad jord det handlar om ingen lätt historia. Förslaget på åtgärd; att ”schakta ur och transportera bort de vägmassor som vägkroppen i Väskinde består av”. Vart då?
På ett sätt är det ju lagligt rätt och riktigt att liksom banka miljöbalken i huvudet på den som orsakat spridning av förorening och be om rättelse. Men samtidigt innebär det ett nästan konstigt förtroende; att be förorenaren att ställa till rätta samtidigt som Samhällsbyggnadsförvaltningen bedömer att entreprenören inte skaffat sig den kunskap som krävdes när arbetet med vägen utfördes.
Om det saknades lämpliga skyddsåtgärder och kunnande då - varför är samma entreprenör lämplig att böka i vägen en gång till?
Principen att förorenaren betalar finns för att samhället eller skattebetalarna inte ska belastas med kostnader för att sanera miljöskador. Men det borde gå att läsa lagen kreativt; skicka fakturan till den som förorenat, men överlåta delikata saneringsjobbet till proffs. Det är illavarslande att det i ärendet redan finns beslut och förelägganden som inte följts. Vissa provtagningar saknas liksom redovisning av extra laktest från vägen. Löst vägmaterial skulle omhändertas, men ligger fortfarande kvar i dikes/vägkanten.
Till en början visade miljökonsulten Pentacons utredning att det inte kunde konstateras något läckage i grundvattnet av de föroreningar som materialet innehöll. Men tyvärr har de boende fått se halterna av oönskade ämnen stiga. Bly förekommer i halter över Livsmedelsverkets riktvärde för tjänligt dricksvatten vid fyra provtagningspunkter.
Från första början har det varit en osannolik skräckhistoria som utspelar sig i ett vattenskyddsområde. Om detta varit en film hade vi befunnit oss vid den dramatiska punkten ”point of no return”. Nu finns ingen återvändo. Men många scener återstår.
Den 23 juni sammanträder miljö- och byggnämnden och beslutar vad som ska hända med vägen. Det borde vara omöjligt för politikerna att fatta något annat beslut än att vägen måste återställas. Beslutet borde såklart ha tagits mycket tidigare, för att minimera skadan i omgivningen från cementfabrikens "produkt". Det faktum att Heidelberg uppgett att de slutat sälja CKD outblandat efter skandalen vid Hästnäs är för mig en glimt av deras insikt i Slite; att de aldrig skulle ha hanterat sin aska från cementproduktionen så som skedde.
Det kan tillsynsmyndigheten länsstyrelsen öppna fönstret och skapa lite korsdrag kring. För nu blåser det runt CKD i beslutsrummen.