Ledare: Blomberg: Ett extraval hade varit det bästa för landet

En vecka efter att ha blivit historisk genom att bli den första ministern att fällas av riksdagen meddelade Stefan Löfven (S) sitt beslut: nya talmansrundor. Och med tanke på att DN/Ipsos junimätning omräknat i riksdagsmandat visar att ett extraval sannolikt skulle resultera i en knapp högermajoritet med 177 riksdagsledamöter, det vill säga M, KD och SD, som vill se Ulf Kristersson (M) som ny statsminister, är valet ur Socialdemokraternas synvinkel logiskt. S tycks räkna med att chansen att på något sätt lyckas behålla makten är större med ytterligare talmansrundor, fler kakor och mer eftergifter, än att möta väljarna i ett fritt val. 

En sak som man kan vara säker på när det gäller socialdemokrater är att de är beredda att kompromissa om mycket, men inte om makten. "Socialdemokraterna är beredda att sälja sin gamla morsa nedför floden för att kunna få makten”, som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskrivit saken (SVT Politikbyrån 5/5).

Men frågan är om de denna gång kommer att lyckas. Medan Centerpartiets Annie Lööf börjar få slut på skor har Liberalerna slängt igen dörren till en ny januariöverenskommelse med en smäll. Vänsterpartiet har ingen annanstans att ta vägen än att försöka få Stefan Löfven återvald, men Nooshi Dadgostar (V) tycks inte lika fördragsam som sin företrädare Jonas Sjöstedt med att låta sig frysas ut av Annie Lööf. Centerledaren har å sin sida deklarerat att V liksom SD är ett ytterkantsparti som hon vägrar förhandla med eller ens tala med. 

Även om Löfven skulle lyckas få Lööf och Dadgostar att någorlunda samsas och prata med varandra kvarstår flera frågetecken. För att kunna bli återvald som statsminister behöver Löfven 175 mandat mot högerblockets 174. Det är så jämnt att en enda riksdagsledamot som röstar emot partilinjen på vänstersidan skulle kasta om spelplanen.  

Centerns riksdagsledamot Helena Lindahl har tidigare gått emot Annie Lööf då hon röstade för Ulf Kristersson (M) som ny statsminister i statsministeromröstningen 2019. Då röstade hon nej till Stefan Löfven och motiverade sitt beslut i ett Facebookinlägg: ”Jag kan inte stoppa Löfven från att bli vald, men han är inte och kommer aldrig att bli min statsminister. Därför är det för mig självklart att inte stödja hans fortsatta regerande.” I torsdags skrev hon ännu ett inlägg på Facebook där hon konstaterar att ”Stefan Löfven har fallit och just det är ingenting jag sörjer” samt ”I dag ser jag inte att den senaste mandatperioden har gett mig skäl att ompröva min uppfattning runt samarbetet med Stefan Löfven. Han har fått sin chans och utfallet har inte varit bra.” Annie Lööf var i söndagens Agenda påfallande obekväm med frågor om just partikamraten Helena Lindahl. Liten tuva kan komma att fälla tungt lass. 

Men skulle Löfven ändå lyckas skrapa ihop de nödvändiga rösterna på vänsterkanten för att bli återvald kvarstår nästa problem i form av Liberalerna som konstaterat att Jöken är död och inte bör återupplivas. De vill verka för en borgerlig regering. Det gör att Löfvens budget i sin tur blir svår att få igenom då den kräver att riksdagen aktivt röstar för den. Skulle Sverigedemokraterna återigen välja att rösta på Moderaternas budget skulle den vinna. Det finns alltså flera faktorer som bäddar för ytterligare parlamentariskt stök. 

Man kan dock tyvärr inte kan räkna ut Löfven riktigt än. Under de senaste 100 åren har Socialdemokraterna innehaft makten i 74 och ett halvt år. Det är ingen slump. Stig-Björn Ljunggren igen: "Socialdemokraterna är ett maktparti. Det är själva poängen med det partiet. Det är ingen jävla kyrkokör! Gillar man sånt ska man ägna sig åt andra saker.”

Det är sorgligt för landet. Löfven har kapitalt misslyckats med vår tids stora frågor: arbetslösheten, integrationen och brottsligheten. Sverige är i stort behov av borgerlig politik och en sådan genomförs bäst med en borgerlig regering. Gängkriminalitet, skjutningar, integrationsmisslyckande, ökad invandring från redan höga nivåer, pandemimisslyckande, höjda skatter, symbolpolitik och konsekventa politiska felprioriteringar, kort sagt en fundamental oförmåga att reda i landets stora och akuta problem, gör att ett extraval hade varit det bästa för landet, inte fortsatt socialdemokratiskt maktspel. 

Varje dag med Löfven är en förlorad dag. Väljarna borde få säga sitt.