Blockpolitiken är död. Det var många som önskade livet ur den och som kanske saknar den nu. Då fanns två tydliga block och det var mer eller mindre givet att ett av dem alltid skulle ha majoritet i riksdagen. Nu är det betydligt stökigare att navigera partipolitiken.
Partierna har själva skapat den utveckling som tog död på blockpolitiken. Sverigedemokraterna kunde växa fram, då stora väljarskaror inte alls kände sig representerade av de befintliga partierna i viktiga politiska frågor. Det politiska spelfältet fick fler dimensioner än höger mot vänster och det saknades givna politiska majoriteter. Beröringsskräcken gentemot SD fick de borgerliga att lägga sig platt och släppa fram Stefan Löfven som statsminister efter valet 2014. Centerpartiet och Liberalerna avslutade jobbet när de övergav sina allianskollegor och återinsatte Stefan Löfven som statsminister efter valet 2018. På väg ut ur politiken leder han nu en regering vars budget behöver stöd från både Centern och Vänsterpartiet – partier som inte talar med varandra. Ja, Centern förhindrar förhandlingar med V.
Till och med en mycket måttfullt realistisk bedömare måste väl medge att det nu inte finns någon statsministerkandidat som representerar en potentiell majoritetsregering. Vad vi kan hoppas på är en minoritetsregering som kan söka stabilt stöd av en majoritet i riksdagen. Det är mer än vi har nu.
Men blockpolitikens död märkte man inte mycket av, när Moderaternas partiledare skulle pressas i SVT:s Agenda i söndags. Där skulle block definieras och namnges och den exakta arten av samarbetet beskrivas nästan ett år innan vi ens har ett valresultat. Det är frågor som inte kan eller åtminstone inte bör besvaras nu, eftersom det politiska läget inte medger några sådana besked. Jag tycker Ulf Kristersson värjde sig väl och förklarade hur han anser att en regering bör styra landet genom att söka stöd i riksdagen. Han visade också att det finns betydande överensstämmelse i några viktiga sakfrågor i de fyra partier som eftersträvar ett maktskifte.
Det ägnas fortfarande extremt mycket uppmärksamhet åt hur relationen med SD är beskaffad. I ett land med betydande problem i centrala politikområden som brottsbekämpning, energiförsörjning, integration och migrationspolitik så vore det befriande om den politiska journalistiken kom att handla mer om sakfrågorna och mindre om det politiska spelet, speciellt när dessa spelfrågor tar sin utgångspunkt i en politisk verklighet som inte existerar längre.