Verbet sjanghaja började användas för att beskriva något som kunde hända i en hamnstad. På något sätt, kanske under en alltför blöt krogrunda, kunde olyckliga vakna upp som i praktiken kidnappade tvångsarbetare på ett fartyg på väg mot någon fjärran destination, typ kinesiska Shanghai. Tydligen var det inte så länge sedan det kunde hända i Reykjavik, att baksmällan kunde bli inledningen på flera veckors arbete på en fiskebåt i den isländska fiskeflottan.
Skicket lär inte längre förekomma på Island. På Gotland ser praktiken ut att ta en ny form som jag tidigare beskrivit som tvångsrekrytering till besöksnäringen. Delägarna i bostadsrättsföreningen Smågårde 2 fick nyligen möjlighet att berätta om hur de hamnade i den situation som de nu befinner sig i. Hotade av monumentala viten om de inte bedriver uthyrningsverksamhet i bostäder som de huvudsakligen vill använda själva.
I en uppföljande artikel som publicerades under torsdagen på Helagotland framkommer att det som drabbat delägarna i Smågårde 2 kan drabba många fler. Det har ju även tidigare stått klar att det finns bostadsrättsföreningar på ön som bildats under liknande former och där bostadsrätterna sålts på ett liknande sätt. Bostäder som tidigare använts till korttidsuthyrning har fått en något annorlunda användning.
Men även om jag visste att det var fler föreningar som stod på tur för en omild granskning, så blev jag ändå förvånad över omfattningen. Jag skulle vilja beskriva det som skakande när en av Regionens tillsynshandläggare informerar om att:
– Vi har för närvarande 19 andra ärenden som utreds. Vi har inte tagit något mer beslut om föreläggande än.
Nitton ärenden! Hur många hundra bostadsrättsägare är det som påverkas? Det är ju inte givet att alla dessa utredningar kommer att göra att alla dessa föreningar drabbas av ett lika hårt öde som Smågårde 2. Men en rimlig prognos är att det kommer att handla om hundratals bostadsrättsägare som kommer att få väldigt dåliga nyheter, om Regionen inte hittar ett bättre sätt att hantera situationen.
Själva antalet – ytterligare 19 ärenden – tyder ju på att dessa omstruktureringar av ägande och användning varit en praktik som Regionen inte sett det angeläget att inskrida mot. Jag vill inte använda uttrycket att Regionen "sett genom fingrarna" med ombildningarna, eftersom det skulle antyda att det skett något oegentligt. Att sedan komma efteråt och omtolka förutsättningarna och hota med drakoniska viten för dem som inte anpassar sig efter omtolkningen tycker jag är direkt otillständigt.