Liberalen Leiph Berggren delar i ett mejl med sig av interiörer från senaste mötet i barn- och utbildningsnämnden, i ett mejl som käckt börjar med ”Hej pressen”. Han berättar hur flera partier ur oppositionen är missnöjda med hur de styrande partierna – Socialdemokraterna och Moderaterna – fattar beslut om skolans och förskolans organisation under former som han liknar vid brandkårsutryckningar. Oppositionen efterfrågar en större och strukturerad diskussion. Men S/M-majoriteten tycks föredra att fortsätta hantera frågorna styckevis och delt och utan helhetsperspektiv
Leiph Berggren avslutade med den protolkollsanteckning som Liberalerna lämnade in:
”Liberalerna Gotland har under lång tid begärt och försökt initiera en strukturdiskussion. Vi har även presenterat realistiska förslag som ger bättre planeringsförutsättningar. Både begäran om debatt, och förslag har hittills kategoriskt avvisats av majoriteten. Vi hoppas att majoriteten vaknar och även politiskt inser den allvarliga situationen.”
Det är naturligtvis Leiph Berggrens version av vad som hänt. Men det är ju en version som stämmer väldigt väl överens med bevisen. Besluten fattas i flera olika splittrade processer. I några fall dessutom under eftersläpande former eftersom rektorer får röja väg för förändringar genom att flytta årskurser mellan skolor inom sina områden, för att på bästa sätt anpassa organisationen efter förutsättningarna.
Sjunkande elevavtal borde inte komma som en stor överraskning. Vi vet hur många barn som finns på Gotland och hur gamla de är innan de ska börja skolan. Men när man inte vill göra några förändringar kan det vara lätt att blunda för det och hoppas på en våg av inflyttning som aldrig kommer.
När insikten väl infinner sig om att förändringar av skolorganisationen är nödvändiga kan man kanske ha viss tolerans för att det behövs någon enstaka ”brandkårsutryckning”, men om man inte ens nu har ambitionen att komma ikapp och styra upp och samordna organisationsförändringarna efter en sammanhållen plan, så framstår det ju verkligen som att man föredrar att kunna ta ett steg i taget, en konflikt i taget. Och tydligen ser man gärna att det är just rektorer som får ta den första smällen.
Om detta är strategin för hur en situation med ett sjunkande antal skolelever ska hanteras, så är det en process som utformats för att skona nämnden snarare än för skolans bästa. Det imponerar inte.