Liberalernas enda hopp – hävdar dessa själviska rådgivare – är att överge Tidösamarbetet. Det är ett råd som är lätt att genomskåda. Det handlar egentligen om att försöka erodera basen för sittande regering och förbättra möjligheterna för en vänsterregering. För detta syfte vore det bara bra om Liberalerna upphörde vara ett riksdagsparti.
Jag vet inte om Liberalerna själva anser att de behöver några råd. Men i så fall gör de klokt att inte lyssna på dem som i grunden inte önskar partiet något gott.
Själv har jag så klart en annan bild av hur liberalerna bäst kan återhämta sin roll och sin politiska kraft. Det var den egendomliga uppgörelsen som Liberalerna (och Centern) gjorde med Socialdemokraternas minoritetsregering som verkligen skadade partiet. Innan Johan Pehrson blev ny partiledare våren 2022 var Liberalerna så gott som uträknade inför riksdagsvalet samma år. Omsvängningen – satsningen på en borgerlig regering och det som blev Tidösamarbetet – var vad som då räddade partiet kvar i riksdagen.
När partiet nu åter har ett bekymmersamt opinionsläge så verkar det inte speciellt troligt att en TREDJE helomvändning skulle vara lösningen. En omsvängning som dessutom är av ungefär samma typ som den som först försatte partiet i problem, när man övergav borgerligheten för att istället samarbeta med Socialdemokraterna.
Självklart kan även jag anklagas för att inte ha Liberalernas välgång som första prioritet. Och det är ju alldeles sant. Första prioritet är en ickesocialistisk regering. Men det är en prioritering som låter sig förenas med en önskan om att Liberalerna ska förbli ett riksdagsparti.
Liberalernas nya unga partiledare Simona Mohamsson verkar hur som helst dela min bedömning. Hon var ingen vän av Tidösamarbetet när det ingicks, men med tiden verkar hon ha övertygats om att det är rätt väg för Liberalerna.
Men det är ändå något som oroar mig sedan Mohamsson blev partiledare i tisdags förra veckan. Det lilla partiets förmåga att trots sin litenhet förbli splittrat. Det var inte många timmar mellan Mohamssons tillträde och att Mats Persson (L) avgick som arbetsmarknads- och integrationsminister. Att detta ansågs som nödvändigt, kanske för att undvika att få sparken av oklara skäl, bådar inte gott.