Sverigedemokraternas välpolerade företrädare står i tv och pratar om vilken budget de ska rösta på: regeringens eller oppositionens.
Man får lätt bilden av att SD är som vilket parti som helst, allt det där som ”pk-medierna” påstår om partiet syns aldrig när SD är med i nyheterna. Då talar de ju om precis samma saker som alla andra?
Ser man lite längre ut i partiets lokala förgreningar är det inte lika välformulerat. Här sägs och görs det så många konstigheter att det för gemene man är helt obegripligt att 13 procent av Sveriges befolkning faktiskt anser att dessa personer ska leda våra kommuner, landsting och vårt land.
Läser man SD:s förslag i riksdagen ser man förvisso även där en del galenskap. Bland annat vill SD ha en politisk styrning av hur public service jobbar eftersom man anser att partiet granskats och omskrivits på ett sätt man inte gillar.
Detta är en central del i partiets politik, man gillar inte fri press, radio och tv. Följdriktigt utestängde också SD vissa medier från sina valvakor, nämligen de som på olika sätt avslöjat skandaler knutna till partiet.
Häromdagen krävde några SD-ledamöter i Borlänge att en utpekad journalist skulle avvisas från kommunfullmäktigesammanträdet han bevakade. Samma politiker hade innan ställt sig en meter från samme journalist och fotograferat honom intensivt.
Visst skulle alla lokala partiorganisationer och företrädare behöva både granskas och uppmärksammas mer i riksnyheterna. Men just när det gäller Sverigedemokraterna finns en sådan skillnad att det helt enkelt ger en missvisande bild av partiet när bara den polerade sidan ges plats.
Sajten ”Inte rasist, men...” (IRM) är ingen objektiv nyhetssajt, tvärtom, deras fokus är att uteslutande granska SD och vad partiets företrädare gör och säger runt om i landet. Här presenteras så gott som dagligen berättelser som sällan får plats i riksnyheterna och därför osynliggörs.
Som händelsen i Borlänge.
Myter och rasism sprids friskt av sverigedemokrater, när de ställs till svars finns en rad standardförklaringar: ”Jag mådde dåligt”, ”Jag minns inte” eller ”Jag har sjuk humor”.
Många sverigedemokrater anklagar också alla som inte vill stoppa invandringen för att vara svenskfientliga. Frågan är då om man anser det svenskvänligt att en tjänsteman läcker hemligstämplad information om Sveriges försvar?
Tidningen Expressen avslöjade i veckan att en kvinna under många år gjort just detta till sin sambo.
Kanske är det mindre svenskfientligt när sambon är sverigedemokrat och försvarspolitisk talesperson för detta parti?
Bilden av den typiske sverigedemokraten som en lågutbildad arg man i glesbygd har fått nyanserats i veckan då en analys gjord av Demoskop på uppdrag av Timbro visar att de nya SD-väljarna i huvudsak är medelålders medelinkomsttagare som tidigare röstat på Moderaterna.
Det kommer att påskynda normaliseringsprocessen ytterligare och därför är det ännu viktigare att SD inte bara får prata om sin vågmästarroll utan ställas till svars för sin faktiska politik.