Nyligen presenterade finska Fortum sin förstudie kring ny kärnkraft i Norden. Bolaget meddelade att man går vidare med projektet, men licensieringen beräknas tidigast kunna utfärdas mot slutet av decenniet. De nya verken ska då tidigast vara på plats under den senare halvan av 2030-talet. Rent tidsmässigt är beskedet en besvikelse för regeringen Kristersson, som hoppades på byggstart under den nuvarande mandatperioden. En ”dödsstöt” för regeringens dröm, skrev SvD:s Mikael Törnwall i en kommentar.
Trots den omedelbara besvikelsen ska man inte övertolka Fortums prognos, eller för den delen att statliga Vattenfall har en ännu mer utdragen tidsplan. Dessa är ingalunda bevis på att det svenska kärnkraftsprojektet är dödsdömt. De är snarare en påminnelse om projektets långa tidsperspektiv. Men framför allt är de ett kvitto på att Sverige nu är på väg i rätt riktning i frågan om kärnkraften.
Avvecklingen av Sveriges kärnkraft kan nämligen liknas med Brexit. Precis som Storbritanniens illa genomtänkta EU-omröstning präglades Sveriges dito om kärnkraften mer av känslor än av fakta. Lika mycket som Brexit-anhängarna trodde att den internationella handelns tyngdlagar kunde upphävas med önsketänkande var de svenska kärnkraftsmotståndarna blinda för elsystemets fysik. Båda omröstningarna gav ett tvetydigt underlag till politiken, och äventyrade ländernas välstånd. Båda utfallen ångras av seriösa politiker.
Framför allt skulle de efterföljande processerna vara lika långdragna som förutsägbara. För britterna kommer det ta femton år att lämna EU, femton år att inse att man har begått ett misstag, och ytterligare femton år att ta sig tillbaka. Storbritannien befinner sig fortfarande på ett tidigt stadie, men vi svenskar glömmer hur långt vi har kommit i vår egen Brexit-process.
Sverige tog trettio år på sig att lägga ner de första reaktorerna. Under den tiden fick vi insikten att detta var ett fruktansvärt misstag. Regeringen Kristersson har nu tagit oss in i slutliga fasen. I dag är energibolagen, näringslivet och opinionen inställda på nya reaktorer.
Det är omöjligt att förutse de exakta turerna i den pågående kärnkraftsprocessen, men konturerna kan skönjas. Borgerligheten har vaknat upp i energifrågan och kommer inte somna om. Socialdemokraterna kommer vända kring kärnkraften och kommer inte upprepa misstaget om att ge Miljöpartiet nycklarna till näringspolitiken. Myndigheternas motstånd mot kärnkraften kommer malas ner. De gröna konkurserna kommer ingjuta realism i industripolitiken.
Kursen är således lagd, och Sverige rör sig sakta men säkert mot ny kärnkraft.