Kristerssons hårdare tag är det knappast någon som har missat. I hela den kampanjen vill man tillsammans med Tidölaget komma åt unga kriminella. Därmed föreslår man att man ka kunna straffa ännu yngre barn. Eftersom många som rekryteras av gängen är 13–14 år gamla just för att de inte kan straffas.
Det finns ingen evidens för att det skulle komma åt problemet. Men i Uppdrag Granskning sitter gängrekryterare och berättar att de medvetet väljer de åldrarna – för att de inte kan straffas.
Genom att sänka straffbarhetsåldern så kommer gängen bara rekrytera ännu yngre personer – så vad är det regeringen egentligen baserar sin politik på egentligen?
Vi ska inte glömma att Kristersson är en av de få politiker (förmodligen i världen) som tycker att barn har för många rättigheter. Det var hans argument till varför Barnkonventionen inte skulle bli svensk lag.
Så att låsa in fler barn kanske han inte tycker skulle vara så hemskt egentligen.
Men problemet är att de kriminella gängen har gång på gång berättat hur de rekryterar. Mammor till barn som gått förlorade till gängen berättar också. Bara man vill lyssna. Och de säger raka motsatsen till de insatser Kristersson vill införa – så vad är det som skaver? Och varför för regeringen politik som inte stämmer överens med verkligheten?
Vi ser det i både kriminalpolitiken och migrationspolitiken – en önskan om att se barn som vuxna och skjuta ifrån sig allt ansvar. Särskilt ansvaret att skydda barn från gängen. Vi ser också en vidare önskan om att skjuta ifrån sig ansvar, genom förslaget att kunna hyra anstaltsplatser utomlands – något som blivit väldigt kritiserat av människorättsjurister.
Att ta ifrån någon frihet som stat kräver väldigt mycket ansvar. Man behöver säkerställa att personen har tillgång till sina rättigheter – något svenska myndigheter kommer att få svårt att säkerställa i ett annat land. Man måste också kunna se till att personen har kontakt med sin familj och barn – något som Sverige inte heller kan säkerställa.
Men det verkar inte som ett problem för regeringen. Säkerställa att människor har tillgång till sina rättigheter är inte viktigt.
Det är en oroande trend – att ställa mänskliga rättigheter mot hårda tag-politiken. Vet man inte bättre är det lätt att svepas med – att tänka att det är bra att man tar tag i kriminaliteten och de problem som finns i Sverige. Men det används som argument för att urvattna barns rättigheter.
Det finns ingenting som visar på att kriminaliteten kommer sjunka – inte ens om vi lyssnar på de kriminella själva. De vet exakt vilka barn de ska rekrytera – klassens clown, den som har svårt att sitta still, har det jobbigt hemma. Och de vet exakt vilket åldersspann de ska rekrytera inom för att personen inte ska kunna bli dömd.
Det är fruktansvärt. Men de är inga idioter. Något som Kristersson naivt verkar tro. Eller så bryr han sig helt enkelt inte.
Det handlar inte om att säkerställa att barn inte blir rekryterade – utan det kanske handlar om att straffa så många som möjligt. Någon typ av polisiär stat.
Tankarna förs till boken och serien Paradis City, där man byggt en mur runt Järva-området i Stockholm, eftersom det är ett ekonomiskt utsatt område med många invandrare. De som bor där? Saknar rättigheter helt. Är det kanske den verkligheten som Tidölaget vill se?
Och när ska vi som medborgare göra något åt saken – och kan vi göra något åt det?
Det hela är oroväckande och väcker många frågor. När vi har fakta om hur saker och ting fungerar bör politiker agera i linje med det.