Nyheten från Östergarn, annandagens morgon, om den hungriga räven väckte många frågor. Till exempel: När blev det en polissak att rycka ut och ingripa mot naturens gång?
Någon på Östergarnslandet såg en räv attackera ett rådjur. På polisspråk heter det att personen ”blev vittne till” den där attacken. Som om det var en kriminell gärning räven ertappades med. Som om polisen larmades om ett fall av PDV, pågående dödligt våld.
Vi har lärt oss den tråkiga bokstavskombinationen, till exempel när poliser haft att rycka ut till skola där inträngande gärningsman slumpmässigt försöker döda eller skada så många som möjligt. Eller när vild officer med tjänstevapen ger sig ut och skjuter ihjäl sju personer i Falun, eller när någon i stulen lastbil mejar ner gående på Drottninggatan i Stockholm.
Att stoppa ”pågående dödligt våld” är andra grejer för en polis än att dra till Östergarn för att hejda en räv från att stilla sin hunger.
Det är förresten inte bara jag som tycker så. Att döma av reaktionerna i Helagotlands kommentarsfält var vi fler som inte hajade varför detta ens föranledde ett samtal till polisen. Filippa skriver där: ”Man tror knappt att det är sant? Rådigt gjort? Räven får gå hungrig och försöka hitta mat någon annanstans. Vad är det för sagovärld som folk lever i?”
Att en artig presstalesperson på polisens regionledningscentral kallar det ”rådigt gjort” av privatpersonen som ingripit och slagit larm gör ju inte saken bättre. Ska nu alla som ser vilt äta vilt ringa snuten? Varken räv eller rådjur är ens "statens vilt".
Den som råkat köra på ett rådjur ska förstås ringa 112, men då handlar det om viltolycka.
Kanske ska man inte ta till orda utan att ha hela bilden? Kanske var det så att telefonören från Östergarn råkat skrämma räven så att den lämnade ett skadat kid?
Kanske var det barmhärtigt att ringa polisen för att få en skyddsjägare till platsen?
Men formuleringen att personen själv ”lyckades skrämma bort räven”, andas avsikt. Hungern skulle inte stillas med det rådjuret, vad det verkar.
Nej jag får inte ihop det. Ena stunden klandras stövarklubbens SM för rävhundar av jaktkritiker. Nästa ögonblick verkar inte rävar få födosöka på det som är helt normal rävkost. Vi ska tydligen inte ha jakt i naturreservat, tycker somliga och djuren tycks nu inte heller själva få göra upp om vem som tar vem. Men det ska finnas jägare som kan rycka ut och skjuta rävskadade rådjur? Eller var det räven som skulle skjutas här? Om det var skadade rådjuret – vem skulle äta upp det? Markägaren? Eller skulle det ändå kastas till räven? Med kula i? Eller hagel?
Jag har lärt mig att jaktlagens mest grundläggande bestämmelse är att ”jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara”. Det mest naturliga i Östergarn hade väl varit om räven fått äta sig mätt på det vilda djur som naturen serverade. Nu kallades i stället regionens skyddsjägare till platsen för att rådjuret, enligt polisens talesperson, låg och gömde sig på gården. Utgången var oviss för rådjuret, sades det. Räven lär hitta ett nytt.
Att rävar tar kid accepterar jag. Har svårare för att de ger sig på tamdjur. Jag håller lammungar och höns högre. Ledsen. Rådjurskid är mat åt hungriga rävar. Så är det. Hade vi haft lodjur och vargar på Gotland (Gud förbjude) så hade rävarna varit färre. Nu är de istället herre på täppan.
I Östergarn får inringaren finna sig i att ögonbrynen åkte uppåt på en del läsare. ”Blåljussabotage” ville en läsare kalla samtalet till polisen. En annan förstod inte heller vari det rådiga bestod och skämtade om att polisen nog missuppfattat larmet; trott att det rörde sig om den kurdiske räven.