Tidöavtalet ger äntligen rättssystemet bättre förutsättningar att möta den grova brottsligheten. Misstänkta är frihetsberövade, straffen skärps och fler dömda brottslingar sitter bakom lås och bom. Ett ökat antal intagna skapar ett pressat läge för kriminalvården. Det är inte ett argument för att polisen och rättsväsendet ska backa.
Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren berättar för Sydsvenskan att situationen är pressad och att den ser ut att vara det under en överskådlig framtid. Hans förslag är att sakta ner takten på det reformarbete som finns inskrivet i Tidöavtalet. Det är i bästa fall ett taffligt försök att äska ekonomiskt tillskott för att bygga ut kapaciteten på kriminalvården.
I värsta fall är det något helt annat. Ett av Holmgrens förslag för att hantera överbeläggningen är att prioritera vilka brottslingar som ska sitta inlåsta och vilka som kan avtjäna sina straff utanför anstalt. Vidare föreslår han utökade möjligheter till permissioner.
2022 satt strax över 9000 personer i svenska fängelser. Hälften av dessa hade straff på tre månader eller mindre. Det är alltså mängdbrott med relativt låga straffvärden som resulterat i dessa domar. Den växande våldsbrottsligheten i landet i dag utförs av unga män som inte ser fängelsestraffet som något kännbart.
Det pratas om att brösta ett straff för att avancera i gängens hierarkier. Det är inte ytterligare lättnader av tiden som intagen som kommer att avskräcka dessa från att begå ytterligare brott. Och det är definitivt inte vad den nuvarande regeringen med stödparti gick till val på.
Straffvärdet för den typ av brott som ingår i gängens basverksamhet är redan under en rimlig nivå. Dessutom finns straffrabatten i realiteten kvar även om den sänkts och åldersgrupperna modifierats.
Det är inte rimligt att du får mindre tid bakom lås och bom ju farligare du är för samhället. Det är ej heller rimligt att kriminalvårdens oförmåga att hantera rättsväsendets ökade effektivitet används som argument för att ha en mindre andel av de dömda brottslingarna inlåsta.
Polisen har redan i dag problem med att resurser läggs på att frihetsberöva brottslingar som trots gott bevisläge kan vara ute på gatan igen innan polispatrullen ens hunnit avsluta sitt pass. En flaskhals är bristen på utredare. En annan är köerna för att säkra tekniska, elektroniska och kemiska bevis vid nationellt forensiskt centrum, NFC, växer.
Lösningen på problemet är inte att anpassa övrig verksamhet efter flaskhalsarna. Problemlösning är ett återkommande ord i polismyndighetens rekryteringskampanjer och nu har poliserna fått ytterligare verktyg för att lösa ett av landets största problem. Att detta får följdverkningar i hela rättskedjan är inte oväntat.
Platsbristen på landets fängelser är ett reellt problem. Men lösningen på detta kan svårligen vara att sluta göra det som bevisligen fått önskad effekt.