Centerpartiet och Liberalerna har varit de partier i landet som själva benämnt sig som liberala.
Nu kan man väl diskutera när Centern blev liberalt, och när jag gick på gymnasiet på 1980-talet lärde jag mig att C var ett konservativt parti.
Men åren har gått och liberala idéer har gjort sitt inträde i partiet.
Trots att jag är osäker på när C gick från konservativt till liberalt roade jag mig med att kolla upp vilket gemensamt stöd som partierna haft sedan valet 1970 då enkammarriksdagen infördes.
Då 1970 hade C och L, som på den tiden hette Folkpartiet, tillsammans 36,1 procent av rösterna. I valet 1979 hamnade partiernas gemensamma stöd på 28,7 procent. 1991 var siffrorna 17,6 procent.
I valet 2022 fick partierna tillsammans 11,3 procent av rösterna.
Men stödet har sedan dess minskat för bägge partierna. När jag räknar ihop resultaten från de senaste väljarundersökningarna i Demoskop, Novus, Indikator och Verian landar C på 4,2 procent och L på 2,6 procent.
Det är siffror som inget av partierna är nöjda med, och man förstår varför bägge partiledarna valt att avgå.
När Muharrem Demirok avgick som ordförande för Centerpartiet i slutet av februari var han i det närmaste okänd hos väljarna. Johan Pehrsons kändisskap var något större men byggde nog mer på hans person än hans förmåga som politiker.
Bägge partierna har dessutom satt sig i en svår sits. Centerns val att värna liberala värderingar genom att vägra delta i ett sammanhang där ett samarbete med Sverigedemokraterna ingår, har ju satt partiet i ett vakuum. Samtidigt som många av partiets profilfrågor visat sig vara skadliga för landet. Jag tänker då på alla de avregleringar som gjort genom åren där Centerns syn marknadsliberalismen prövats och överbevisats.
Liberalerna har just på grund av att de valt att tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna, samarbete med SD, gjort sig själva onödiga. Det är ju knappast en liberal politik som regeringen för, och då finns det ju redan två borgerliga partier att rösta på.
De som dessutom vill se de liberala värderingarna slå igenom politiskt ser ju sina röster som bortkastade när det ändå inte förs någon liberal politik i den regering där Liberalerna ingår.
Nu i helgen fick Centerpartiet en ny partiledare i och med att Anna-Karin Hatt valdes under partiets extrainsatta stämma. Under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda fick vi en första smak av den inriktning som partiet kommer att ta i och med partiledarskiftet.
Jag såg en ny Maud Olofsson eller en ny Annie Lööf. En partiledare som värnar småföretagare, och då särskilt lantbrukare, genom de sedvanliga kraven på sänkta arbetsgivaravgifter och färre regler. Men även en partiledare som försvarade marknadsskolan trots att de flesta partierna i dag ser vilka problem den innebär. Det känns som ett tryggt val för centerpartisterna, men frågan är om det är vad väljarna vill ha.
Vilken väg Liberalerna kommer ge sig in dig på lär vi få veta framöver, men en första glimt verkar bli när den purfärska partiledaren gör debut på Almedalens scen samma dag som personen blivit vald.
Jag har svårt att se något tal i Almedalen som jag varit mer nyfiken på genom åren.
Tidigare debuterande partiledare har i alla fall haft lite tid på sig att sätta sina fösta spår, men den här gången har applåderna knappt hunnit tystna, innan hen äntrar talarstolen i Almedalen för att ge sin syn på vad partiet vill göra framöver.
Valet av ny ordförande för Liberalerna kommer att vara avgörande för partiets möjligheter att behålla sin plast i riksdagen. Jag tror att partiet behöver hitta den del av liberala spelplanen som står helt ledig för att också dra till sig de väljare som i dag står rådvilla.
Människor som tror på liberal politik och som drömmer om fornstora dagar där socialliberala idéer fick de liberala partierna att värna de svaga i samhället saknar i dag ett parti att ty sig till.