I mitt tidigare yrkesliv blev jag i periferin inblandad i en utredning gällande arbetsmiljöbrott. En arbetsolycka hade inträffat med lycklig utgång, men det var mer tur än annat som gjorde att det inte gick riktigt illa.
I utredningens första skede föll polisens intresse på den av företagets tjänstepersoner som hade det delegerade arbetsmiljöansvaret. Nästan lika snabbt avskrevs den tjänstepersonen från ansvar då det saknades både befogenheter och ekonomi. För att ta ansvar måste det också finnas förutsättningar för att kunna ta ansvar.
Det är lite så jag ser sjukvårdskrisen och den debatt som förs från högerdebattörer och regeringshåll, där ansvaret nu läggs på regionerna.
Ja, det är solklart att regionerna har ansvaret, men ska de kunna fullfölja det måste deras resurser ökas och det kan bara ske på två sätt. Antingen tvingas regionerna höja skatten eller så tillskjuter staten de resurser som faktisk krävs. Eller så görs en kombination av de två.
Men utifrån den debatt som förts angående skatter är högre beskattning av arbete inte bra och den platta skatt som regionerna har att tillgå drabbar de med lägst inkomster hårdast. Det är som ni förstår en möjlighet som regionerna väntar med in i det längsta. Och när läget är som det är, att den kris som vi nu är i är av övergående art är skattehöjning ett mycket trubbigt instrument.
När det nu är klart att regeringen inte lär komma mer resurser så sitter regionerna fast i ett ekonomiskt helvete som i slutänden kommer att ge oss sämre sjukvård. Det är alltid lätt att riva ner något, men svårare att bygga upp det igen, och när sjukvården nu tvingas till tuffa besparingar kommer de drabba oss lång tid framöver.
Vi ser nu hur en underbemannad sjukvård offrade så mycket för samhället under pandemin, nu offras för att vi har en regering som inte tar sitt ansvar. Applåderna under coronapandemin följs nu upp med tunga besparingar.
Debatten visar också på de problem vi har med polarisering i samhället.
De flesta som hängt med i sjukvårdsdebatten vet att utvecklingen inom både behandling och mediciner gått framåt enormt mycket, samtidigt som framstegen ökat sjukvårdens kostnader. Något hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Filip Reinhag (S) förklarade i lördagens krönika. Det är helt enkelt dyrare att bota människor med svåra sjukdomar, eller bromsa sjukdomsutvecklingen och förlänga liv.
Medan en enig politikerorganisation på Gotland såg det nödvändigt att budgetera med ett underskott och använda medel från resultatutjämningsreserven för att inte skapa ännu större besparingar, beskriver Gotlands Allehandas politiska chefredaktör Mats Linder, det unika beslutet som ”att länsa resultatutjämningsreserven” och menar att politikerna beter sig ”som ett barn utan impulskontroll tuggar i sig lördagsgodiset”.
Medan hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Filip Reinhag sakligt förklara hur de nya 6 miljarderna från regeringen inte gör någon större skillnad, då de varken räcker i år eller är tänkta att återkomma nästa år, skriver Linder på GA att Reinhag låter som om han "nyss fått en tjuga till en glass".
Hur ska väljarna kunna veta vad som är sant när polariseringen är så stor? Handskas landets regionpolitiker med sin ekonomi som barn utan impulskontroll tuggar i sig lördagsgodis? Är hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande otacksam och ser regeringens tillskott som om han fått en tjuga till glass?
Eller är det så att landets regionpolitiker faktiskt försöker ta sitt ansvar för att så många liv som möjligt ska kunna räddas även framöver, men att det också kräver att de ska ha rätt förutsättningar för att ta det ansvaret. Förutsättningar som de nu vädjar till regeringen om att få.