Skylten Välkummen ti Gotland, har nu fått konkurrens av en rostig bro och en rävlort, skriver ledarskribenten.
I en text om den nordtyska staden Lübeck läste jag för många år sedan om de många och höga kyrktornen som välkomnade såväl hemvändare som besökare redan på långt håll.
Liknande känsla kan tillskrivas de som närmar sig Visby från havet där de vita klippkanterna och siluetten av den medeltida stadskärnan ger ett fint mottagande.
När bilresenärerna sen lämnar färjan och tar den rekommenderade färjeleden välkomnas de till Gotland av en relativt fin skylt med texten ”Välkummen ti Gotland”.
Jag kan tänka mig att de som besöker Gotland för första gången och kommer till Visby från sjön känner sig väl mottagna. Eller kände sig kanske jag ska skriva.
Sedan någon vecka tillbaka har Visbys siluett och det som bilisterna möts av fått konkurrens av en enorm rävskit och en rosthög till bro.
Likheten mellan rävens spillning och det nya konstverket på Södra hällarna är slående. Det som särskiljer rävens spillning från andra liknande djurs spillning är att den är spiralformad och spetsig i ena änden. Det nya landmärket på hällarna ovanför reningsverket är visserligen både stående och rakt, men den övre ändens spiralform som avslutas med sin spets får i alla fall mig att tänka på rävbajs.
Det nya landmärket ”Fyriveis” på Södra Hällarna i Visby påminner ledarskribenten om rävbajs.
Nu ska det sägas att det är ett vackert konstverk som konstnärsduon Erik Rören och Signe Johannessen skapat tillsammans med några ungdomar, och tanke med konstverket ställer jag mig bakom till fullo. Till Helagotland säger Rören att ”Fyriveis är ett färgsprakande landmärke, en framtidsfyr som sträcker sig uppåt och framåt i tider som kan kännas svåra”.
Att besökare ska kunna rista in sina drömmar och tankar så konstverket kan användas som en drömfångare är en genialisk idé, som många lär nyttja. Skulle till och med kunna tänka mig att någon med jämna mellanrum dokumenterar det som skrivs, för att redovisa det i någon trevlig form framöver.
Trots att det ligger som många bra tankar bakom det vackra konstverket kommer jag ha svårt att se det utan att tänka på något annat än det som räven lämnar efter sig.
Min dröm om en gotländsk Golden Gatebro ser ut att förvandlas till en rosthög. I de skisser som gjorts på den bro som nu byggs över färjeleden såg brons delar ut att vara målade i samma kulör som den berömda bron i San Fransisco. Något jag tog fasta på när jag i ett par ledare kallat bron för Gotlands Golden Gate.
Nu när stora delar av brokonstruktionen är på plats upplever jag att den är helt omålad och dessutom rostig. Jag vet inte om den är rostig då det ännu är en byggarbetsplats som jag ogärna ger mig in på, även om jag får tillstånd, men det ser onekligen ut som det och det räcker för att jag ska reagera negativt.
I min värld är rost ett tecken på förfall, skriver Fransson i en ledare om den nya Kopparsviksbron.
I min värld är rost ett tecken på förfall, men så var också min första bil en Opel av 1977 års modell. Ni vet på den tiden då man sa ”Köp Opel bli belåten, se naturen genom plåten”.
Jag har även jobbat en hel sommar med att slipa bort rost och skyddsmåla diverse järnkonstruktioner, bland annat en carport som byggts med liknande balkar som brokonstruktionen ser ut att vara byggd med.
På Gotland har vi sedan länge saltfria vägar, mycket på grund av de rostproblem som saltet orsaker på bilar. Men det finns ett undantag från öns saltfria vägar, färjeleden. Just den väg som den till synes rostiga bron löper över, vilket mycket väl kan ses som ett dåligt omen.
Ledarskribentens dröm om en gotländsk Golden Gatebro verkar förvandlas till en rostig mardröm.
Rosten som jag hade på min Opel och de rostangrepp jag bekämpade den sommaren var skadlig och riskerade hela konstruktionens hållbarhet. Något som syntes tydligare på Opeln än på carporten. Och det är dessa tidiga erfarenheter som bygger min syn på att rost och rostangripna konstruktioner är konstruktioner i förfall.
Jag misstänker att jag har fel angående den nya bron och de rostangrepp jag med mina lekmannaögon ser på dess balkar. Det är möjligt att det rör sig om en ny form av järn/stål och någon modern form av arkitektur, men jag kommer nog ha svårt att se den rostiga bron som något annan än en konstruktion som är dåligt skött. Som något som hör hemma på ett skrotupplag och inte något som blir en del i alla besökares första intryck av Gotland.
Det första intrycket av Gotland har sedan många är stadigt försämrats. Från att ha varit Gotlands vita klippor i solnedgång och det medeltida Visby, har det genom åren utökats med det första Snäckbygget som sen följts av flera byggnader som kraftigt bryter av den annars harmoniska gotlandssiluetten.
I det första intrycket ingår även den fina ”Välkummen ti Gotland”-skylten.
Nu har de fått konkurrens av både ett konstverk som påminner om rävbajs och en rostig bro och jag undrar hur välkommen man känner sig nu som förstagångsbesökare på ön.