Skjutningarna må vara fler än någonsin, men Brottsförebyggande rådets rapport Nationell trygghetsundersökning om hur färre utsatts för brott under 2020 än under 2019 har fått stora rubriker. Tyvärr är det väl så, vilket Brå också skriver, att detta är en effekt av restriktionerna under pandemin. Så kan det gå när samhällslivet reduceras till ett minimum, när krogarna är stängda, när nöjesetablissemangen är nöjesfria, när läktarna är tomma och gatorna övergivna nattetid.
Men då har vi väl svaret på hur brottsligheten ska minska? Gemene man behöver bara fortsätta leva som om det pågår en dödlig farsot och undvika att röra sig ute i samhället. Hemma kan man i och för sig istället drabbas av den brottslighet som förekommer inom familjer, och man riskerar ju alltid att någon ska kasta in en handgranat i fel bostad, men risken för att man ska drabbas av en lång rad olika typer av brottslighet minskar trots allt, om man undviker att sticka näsan utanför dörren.
Brå skriver också om hur allt fler lever sina liv på ett sådant sätt att de ska undvika att falla offer för brottslighet. Nästan en fjärdedel av de tillfrågade uppger att de mycket eller ganska ofta valt färdvägar och färdsätt så att de ska kunna undgå brott.
Men trots att detta undvikande beteende blir vanligare, och trots pandemins restriktioner, så minskar alltså antalet personer som utsatts för brott bara marginellt. Och exempelvis ungdomsrånen har ökat trots restriktionerna. Brås rapport är en dokumentation av ett samhälle som får allt större problem med brottsligheten. Problem som får en stor del av medborgarna att begränsa sina liv. Brottsligheten är ett hot inte bara mot tryggheten, utan mot friheten. Hur fri är den som inte vågar gå ut, eller åtminstone undviker att visa sig ute under vissa platser och vissa klockslag?
Sittande regering bär inte ensam skulden till att brottsligheten blivit ett allt större samhällsproblem utan att det vidtagits tillräckligt omfattande motåtgärder. Men Socialdemokraterna och Miljöpartiet har nu haft makten under de senaste sju åren och de är fortfarande obenägna att göra tillräckligt stora satsningar på rättsväsendet. Man måste satsa på hela kedjan över polis, åklagare och domstolar till fångvård. Dessutom behöver lagstiftningen skärpas så att straffen i högre grad avspeglar brottslighetens förödande konsekvenser för samhället. Livet krymper, även för dem som lyckas undvika att bli brottsoffer.