Under mina år som fackligt engagerad insåg jag att det var de seriösa arbetsgivarna som drabbades hårdast när olyckan varit framme. Arbetsgivare som på ett tydligt sätt organiserat sin verksamhet så att ansvar kunde utkrävas för de eventuella bristerna som uppdagades när arbetsolyckan utreddes.
De smarta, eller oseriösa arbetsgivarna om vi ska vara ärliga, hade krånglat till sin organisation så det inte fanns någon som kunde hållas ansvarig oavsett hur allvarligt arbetsmiljöbrottet varit.
Nu börjar jag se liknande tendenser när det gäller miljöbrott.
En väg, en felaktig hantering av farliga ämnen och förhöjda halter av tungmetaller i dricksvatten, men ingen verkar ta något som helst ansvar.
För att ge en ännu tydligare bild av den skandal som skakar boende vid Hästnäs har den skett inom vattenskyddsområde. Trots det har inget hänt på över två år.
Gifterna som ingår i materialet som spreds i vägen på ett felaktigt sätt, fortsätter att lakas ur mitt i vattenskyddsområdet. År efter år.
I februari 2023 uttryckte två miljöinspektörer sin oro i sin rapport. ”Bristerna är så pass allvarliga att de på sikt kan medföra olägenhet för människors hälsa.”
Därefter har i det närmaste inget hänt, förutom att gifterna spridits i naturen.
Det som har hänt är att de juridiska kvarnarna malt utan att landa i någon åtgärd. Nu två år efter att det giftiga materialet plöjdes ner i vägbanan ligger ärendet återigen på regionens bord. Där väntar man nu på svar från entreprenören som ligger bakom spridandet av det giftiga materialet.
Från regionens sida ser man ett antal olika åtgärder, men det är samtidigt förenade med rätt stora kostnader. En av miljöinspektörerna säger till Helagotland: ”När vi fattar beslut ska det vara rimligt från alla sfärer av hållbarhet, såväl de ekonomiska, de sociala och givetvis de miljömässiga.”
Hur nu ekonomisk hänsyn kan ses som hållbar i ett sammanhang där tungmetaller förgiftar brunnar.
En av regionens tänkta åtgärder får mig att bli riktigt upprörd. ”Att ersätta dricksvattnet hos de berörda grannarna.”
Det finns med andra ord tankar hos regionen att lösa problemet med de gifter som sprids inom vattenskyddsområde genom att dra kommunalt vatten till de drabbade fastighetsägarna. Vad händer då om gifterna förorenar den vattentäkt som vattenskyddsområdet var tänkt att skydda?
Vi har sett det här förut. När snålhet eller märkliga juridiska regler blir hinder för åtgärder som skulle sätta stopp för vidare spridning av miljöfarliga ämnen.
Hur många förgiftade områden runt om på ön har inte lokaliserats av myndigheterna, utan att det föranlett några andra åtgärder än att peka ut dem som förgiftade?
Exempelvis områden där gamla träindustrier impregnerat virke med giftiga ämnen utan att tänka på följderna. Nu när vi vet vilka följder som exempelvis kreosot för med sig är det ändå ingen som tar tag i problemen. Gifterna blir därför kvar i marken med risk för att de sprids.
När det gäller gamla synder brukar det vara svårt att kräva ansvar av de som förorsakat miljöbrotten. Där borde i stället staten ta sittansvar oavsett vad det kostar. Gifterna ska bort.
Men i fallet för spridningen av det giftiga materialet på vägen vid Hästnäs finna alla ansvariga ännu tillgängliga. Då ska det inte vara så svårt att åtgärda orsaken till problemen, och se till att gifterna tas bort så att de inte fortsätter att förorena såväl vatten som mark?
Eller är det så att det i dagens Sverige är helt okej att förgifta såväl mark som vatten utan att ansvar utkrävs och att myndigheterna står handfallna och utan möjlighet att åtgärda de problem som gör att farliga ämnen fortsätter att spridas i naturen?