Nyligen vittnade Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg om ett utbrott av resistenta bakterier. Det är långt ifrån en isolerad händelse – tvärtom har förekomsten av en specifik resistent tarmbakterie mer än tredubblats i Sverige sedan 2016 (SVT 17/3). Det borde oroa betydligt fler än hälso- och sjukvårdspersonal. Inte minst på grund av risken för en medicinsk tillbakagång som saknar motstycke.
Sedan penicillinets upptäckt för ett sekel sedan har miljontals liv kunnat räddas tack vare antibiotika. Fungerande penicillin är fortfarande en förutsättning för stora delar av den moderna sjukvården. Men nu hotas antibiotikan av en utveckling som innebär att behandlingen riskerar att inte längre bita på bakterier.
Redan i dag dör över en miljon människor globalt varje år på grund av infektioner som tidigare gick att behandla. Flera studier varnar för att siffran kan komma att tiodubblas om två decennier – vilket innebär att antibiotikaresistens skulle orsaka fler dödsfall än alla former av cancer.
Orsakerna bakom utvecklingen är välkända men svåra att komma åt. Antibiotika skrivs ut alltför lättvindigt, både till människor och till boskapsdjur. Framför allt på grund av att behandlingen är relativt billig och tycks leda till få kortsiktiga biverkningar, vilket skapar incitament att fortsätta överanvändningen. Men de långsiktiga kostnaderna – både mänskliga och samhällsekonomiska – kan bli oerhörda.
Problemet är dessutom mer mångbottnat än bara en ökning av dödstal. I förlängningen riskerar resistenta bakterier att leda till att de allra flesta behandlingar inom sjukvården blir farligare. Små kirurgiska ingrepp, cancerbehandlingar och förlossningar på BB – en hel del behandlingar i en sjukhusmiljö riskerar att till och med omöjliga att utföra om infektioner inte längre går att behandla effektivt. Konsekvensen kan bli ett medicinskt bakslag som slungar sjukvården tillbaka ett sekel.
På många sätt är Sverige ett föregångsland i kampen mot resistens. Mer restriktiva riktlinjer har hållit nivån av resistenta bakterier lägre här än i många andra länder. Men antibiotikaresistensen, som regeringen lyfter i sin nationella strategi, känner inga nationsgränser. Likt klimatfrågan är det ett globalt hot som bara kan lösas genom internationellt samarbete. Det räcker inte att ett fåtal länder tar ansvar medan resten av världen struntar i frågan. Om utvecklingen ska kunna stoppas krävs internationella överenskommelser och investeringar i forskning.
Där är verkligheten betydligt dystrare. De senaste årens globala politiska utveckling har inte direkt varit gynnsam för internationella samarbeten där hälso- och miljöfrågor står högt på dagordningen.
Sedan president Trumps återkomst i Vita huset tycks varannan pressträff kretsa kring hans försök att underminera multilaterala initiativ och en global ordning värd namnet. Men resistenta bakterier kan varken stoppas av handelstullar eller en mur mot Mexiko – och när väl resistensen etablerat sig runt om i världen är det för sent att vända utvecklingen.