I höstens valrörelse hände något märkligt i attityder till och beskrivningar av Centerpartiets ordförande Annie Lööf. Från att ha varit vänsterns slagpåse och även föremål för andra debattörer med nedlåtande kommentarer om hur hon såg ut, vad hon sa och hur hon sa det, var hon plötsligt den alla ville vara kompis med.
Hon framhölls som skarp och tydlig och en klar ledargestalt inom den borgerliga Alliansen. Hon vann i stort sett varenda debatt hon var med i inför valet.
I går presenterades också siffror som visar att förtroendet för Annie Lööf har ökat väsentligt. Från valet från 26 procent till 35. De rödgröna partiledarna har gjort motsvarande resa fast åt andra hållet. Både Fridolin och Löfven har tappat tio procentenheter i förtroende och Åsa Romson ännu ett par procent därutöver.
Vilken sida man än står på kan man ändå förstå logiken bakom dessa siffror, även om man inte tycker det är rättvist.
Det är dock omöjligt att förstå hur Jimmie Åkesson (SD), som varit sjukskriven och därmed inte en del av politiken sedan valet, under samma period ökat förtroendet med 7 procent.
Men lika fort som attityderna svängde mot Annie Lööf i höstas, lika snabbt har nu vänsterdebattörerna med Dagens Arena och Aftonbladets ledarsida i spetsen satt sig före att nu ska Annie Lööf sänkas. Så mycket skitsnack och illa dolt förakt har man inte skådat på länge.
Pinsamt och tragiskt.
Två procent är en annan mängd som nämnts den senaste tiden. Så många av svenskarna står bakom en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Alltså exakt det som Stefan Löfven nu går till val på igen. När S kräver att alla andra samarbeten ska brytas står han fast vid sitt eget, trots att det saknar stöd av en förkrossande majoritet av folket.
På tal om MP så har jag har egentligen bara en synpunkt på Isabel Enströms replik här under och det är att när jag skrev att Löfven bildade regering under falska premisser så menar jag precis det jag skrev, att han försäkrade för talmannen att han skulle få igenom sin budget, trots att det inte var sant.
Och Isabel gör ju också klart att medan C och FP förväntas köpa S/MP-samarbetet skulle de själva aldrig gör detsamma gentemot Alliansen.
Medan alla sörjer det moderata radarparet Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i nästan mytiska ordalag tror jag att Moderaterna kan få ett lyft med Anna Kinberg Batra som i går formellt presenterades av valberedningen som kandidat till partiledarposten.
Jag gillar det jag hittills sett och hört av henne.
Hennes lågmälda inlägg i riksdagsdebatterna kan ge sken av en timid och lite tyst person men hennes ord var också skarpa som rakblad om man lyssnade på det hon sa.
Alliansen kommer därmed att presentera en helt jämställd kvartett gentemot den rödgröna mansdominansen.