Strandpromenaden i Visby är platsen där 80-årsdagen av passagerarfärjan Hansas torpedering uppmärksammas av ett par släktingar till passagerare som aldrig kom fram till Visby den där morgonen 1944.
Författarna till boken S/S Hansa minnet av en sjökatastrof tänker träffas för en liten personlig ceremoni vid strandkanten. Jakob Ringbom ärar sin farfar Jens. Lars Almgård Kruthof sin släkting Sune. Kanske gör fler dem sällskap i det kalla morgonmörkret.
Dåtiden visste inte vilken nation som orsakat katastrofen. Men bristen på svensk politisk handling efter undergången är ändå slående. Bristen på diplomatiska samtal. Bristen på försök att där och då ta reda på allt som gick att få veta om händelsen. Tänk om det hände idag. Gud förbjude. Finns det på kartan att Sverige inte skulle kalla till sig en eller annan ambassadör. Kräva ursäkter. Be om förklaringar? 84 människor kom inte fram till Visby. Gotlandstrafiken ett fartyg kort och UD gör… typ ingenting.
1 300 insamlade vrakdelar vittnade om förödelsen från en sovjetisk torpedering med den följande explosionen. Men det visste de inte då. Var det en mina? En torped? Bland träflisor och brädor flöt livbälten och frälsarkransar som aldrig kom till användning. 84 människor dog. Chanslösa i det överrumplande förloppet. Fartyget sjönk på omkring tre minuter. Två ombord hade tur, bra simkunnighet, marginalerna på sin sida och överlevde.
Ända sedan 1944 har händelsen varit något av en lång obehandlad sorgeprocess. Ett gutniskt trauma. På samma sätt som många ester tänkte på färjan Estonia var Hansa en gotländsk stolthet. Trotjänaren som stampat på fram och tillbaka över Östersjön under 45 år.
Att det var just den sovjetiska ubåten L-21 som skickade ner Hansa i djupet stod inte klart förrän det gick att glänta bakom järnridån och sovjetiska arkiv öppnades.
Omedelbart efter händelsen nämndes både tysk och rysk sänkning, följt av förnekelser.
Min mormor har berättat om den kusliga stämning som spred sig över Gotland den där dagen då ryktet gick att Hansa inte kommit till kaj i Visby. Nyheten färdades som en löpeld över ön. Aldrig är en hamn så tom som när båten som hör hemma där saknas. Växeltelefonisterna runt om på Gotland lär ha haft en rekorddag i samtalskopplingar. Gotlänningar ringde varandra för att prata om det hemska som hänt.
Författarna bakom boken om minnet av sjökatastrofen uppger att de inte haft någon politisk agenda med att gräva och dyka i Hansas öde. Inga pekpinnar. Ingen syndabocksjakt.
Men nog går det att hitta konstigheter i historien. Har rederiet fått alla frågor som borde ha ställts om 3 150 kilo sprängämnen ombord på Hansa den här turen? Drygt 1,3 ton mer än tillåtet. Hur kunde det få ske? Ammunition i otillåtna mängder. Trotyl i lasten på ett passagerarfartyg. Häpnadsväckande uppgifter.
Liksom att den kommission som tillsattes för att utreda Hansas undergång inte bemödade om att höra alla som kunde ha något att tillföra i utredningen. Fyra grabbar ombord på hjälpkryssaren som kört akter om Hansa infann sig inte till Hansa-kommissionen. De hade skickats hem på permis med tystnadsplikt, enligt Ringbom och Almgård Kruthofs efterforskningar. Marinen kan inte kommentera det som läggs fram i boken.
Sedan sommaren 1988 är Hansas position känd. Barnbarnet Jakob som står på stranden söndag morgon har tatuerat in koordinaterna för farfars grav på armen. För Jakob Ringbom och Lars Almgård Kruthof är Hansa fortfarande på väg mot Visby.
05.57 söndag morgon. Åtta decennier senare.