Ledare: Den nya arbetsdagen gryr med grumliga argument

Vi är mitt i den välsignade (men korta) tiden på året då man inte vill slå tillvaron på käften. Därför kunde inte tidpunkten för Socialdemokraternas partikongress och dess hetaste debattpotatis vara bättre. 

Partiet har nu klubbat en linje där arbetstiden ska kortas – men att frågan som utgångspunkt överlåts till arbetsmarknadens parter. Och visst. När man upptäcker att man inte heller detta år hann sniffa ordentligt på häggen och syrenen är det lätt att vilja utbrista i ett: ”Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!”

Det blir mer grumligt så snart argumentationen kring 35-timmars arbetsvecka med bibehållen lön skärskådas. Den arbetsgrupp inom S som förespråkat förslaget har genomgående hävdat att svenskarna arbetar mer än jämförbara länder. 

Visst stämmer det att den lagstiftade normalarbetstiden om fyrtio timmar inte har förändrats sedan 1973. Det innebär emellertid inte att svenskarnas tid på arbetet varit oförändrad sedan dess.

Den som enbart fokuserar på den lagstadgade normalarbetstiden missar vad som i övrigt påverkar svenskarnas tid på jobbet: fler röda dagar än de flesta europeiska länder, generösa regler kring VAB och sjukfrånvaro, studier, permission och tjänstledigheter, långa semestrar, halvdagar och klämdagar – samt den generösa föräldraförsäkringen, den längsta i Norden om lägstanivådagarna räknas in.

Mycket litet talar därför för att svenskarna verkligen arbetar mer än sina utrikes kollegor. Det kan förstås finnas andra goda skäl att sänka arbetstiden. Ett vanligt argument är att produktiviteten och tillväxten kommer öka när arbetstagarna mår bättre och stressar mindre. Det skulle alltså inte spela någon roll huruvida svenskarna jobbar jämförbart mycket eller lite – varje timma som arbetsveckan reduceras med kommer ändå betala sig.

Vad de socialdemokrater som önskar arbetstidsförkortning då glömmer är att Sverige trots allt redan präglas av en hel del frihet för individen och det fria näringslivet. Den som är sugen på att bestämma själv över sin arbetstid har stora möjligheter därtill.

Omställningsstöd, studiestöd, förenklade regler för småföretag, lågt minsta aktiekapital för den som startar eget. Om nu produktiviteten kan öka och därmed lönen bestå för den som jobbar smartare under färre antal timmar står otaliga branscher redo att ta emot nya egenföretagare. Det står var och en fritt att själv pröva om argumentationen stämmer.

Men nu talar vi alltså om Socialdemokraterna och LO, vars främsta förhoppningar på framtiden tycks vara att gemensamt överreglera så mycket som möjligt. Vad enskilda individer väljer att göra med sin (arbets)tid och pengar spelar ingen roll så länge det finns människor i landet som inte har samma flexibilitet. Att förkorta arbetstiden för alla branscher påstås därför vara en jämlikhets- och jämställdhetsfråga.

Klart är att det finns yrkesroller, inte minst inom offentlig sektor, där stressen är hög, sjukfrånvaron likaså, lönen låg och flexibiliteten obefintlig. Men den som tvingar alla arbetsgivare att minska arbetstiden för sina anställda med bibehållen lön kommer ofrånkomligt att möta en stor BNP-sänkning och enorma sysselsättningsproblem. Det åderlåter i sin tur den gemensamma pott av pengar som bör användas till att finansiera arbetsmiljöförbättringar för de som behöver det mest.