Sveriges arbetsmarknad utvecklingar sig inte alls väl just nu, när vi tycks vara på väg in i en lågkonjunktur. På ekonomisidan i lördagens GA kunde man läsa om hur dubbelt så många har blivit uppsagda efter sommaren, som under samma tid i fjol. När SCB:s arbetslöshetsstatistik presenterades i veckan fann många som kommenterade utfallet det oroande att arbetslösheten stiger fortare än väntat.
Ändå leds regeringen av ett parti som säger sig ha jobben som första prioritet. I veckan hade Sveriges Radios Ekoredaktion ofinheten att påminna om hur arbetslösheten har utvecklats sedan Socialdemokraterna i valrörelsen inför valet 2014 utlovade att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Från talarstolen på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg domderade Stefan Löfven:
– Vi ska nå lägst arbetslöshet i EU. Det är det förpliktigande delmålet, men vi ska åt full sysselsättning. Det mina vänner, det är socialdemokratisk politik.
Så vad har socialdemokratisk politik lett till? Sverige har rasat i EU:s arbetslöshetsliga sedan Stefan Löfven eldade sin partikongress. Enligt Ekot kommer Sverige på plats 22 av 28 medlemsländer. Men på något egendomligt sätt tycks målet ha lagts åt sidan och gömts undan, nu när vi har drygt tre månader kvar till året för målet 2020.
Socialdemokraterna har totalt misslyckats i sin allra viktigaste fråga. Ändå sitter Stefan Löfven, efter ett dåligt val, kvar som statsminister på ett parlamentariskt underlag som aldrig borde ha fått bära honom. Han är statsminister för en regering som i veckan presenterade en spretig budget där hans eget parti, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna tycks mer intresserade av partiegoism än av att faktiskt formulera en politik som tar sig an de stora problem Sverige står inför.
Jag bävar för hur det ska bli om samma regering fortfarande sitter kvar när lågkonjunkturen slår till med full kraft. Hur ska denna oheliga allians palla de påfrestningar som det skulle innebära? Hur ska den kunna prestera gemensamma budgetar som handlar om att fördela bördor snarare än en julklapputdelning? Ska den världfrånvända partiegoismen fortsätta råda även då?