Det var ett belysande svar Hanna Westerén skrev den 18 januari på min replik angående matning av spädbarn. Jag noterar att vi har helt väsensskilda idéer om vad som är utvecklande för ett spädbarn.
För att undanröja missförstånd: jag har inga som helst problem med att kvinnor/män matar/ammar spädbarn i offentliga miljöer, tvärtom är det ett viktigt steg mot jämställdhet.
Jag är dock bekymrad över Westeréns oförmåga att ta till sig barnets perspektiv i min replik. Att vara spädbarnsförälder innebär att man inte kan göra allt på riktigt samma sätt som man är van vid.
Vill man utrycka det som att jag vill beskära kvinnors rörelsefrihet, så förstår jag att vi inte kommer att mötas i den här frågan.
Att Westerén tycker att jag skriver oförskämdheter om dåligt föräldraskap noterar jag. Det är hennes egen upplevelse. Min upplevelse är att jag känner olust när spädbarn är i mindre lämpliga miljöer.
Ett regionfullmäktigemöte är enligt min uppfattning en sådan miljö. Det här är inte en fråga som handlar om genusstrukturer. Det är en barnperspektivfråga.
Jag kan med intresse notera att en socialdemokratisk riksdagsperson (heter det så?) skriver:
”Barnets bästa låter lovvärt, men att Nysell anser sig kunna avgöra det enskilda barnets bästa bättre än hens föräldrar är minst sagt intressant”.
Generellt har jag inga uppfattningar om enskilda barn och föräldrar. Det brukar oftast bli bra när vuxna människor fattar beslut utifrån egna förutsättningar och önskningar.
Dock finns det tillfällen när jag vill tycka till. Ett sådant tillfälle är när en inte förstår att det finns fler perspektiv att bevaka än den personliga friheten. I den här frågan handlar det bland annat om respekten för barnet, medborgarna (uppdragsgivarna) och forumet regionfullmäktige. Glädjande är dock att det inom (S) verkar finnas en uppfattning om att föräldrarna bäst avgör vad som är bra för det enskilda barnet. Det finns hopp.