Krönika
Det saknas personal i sjukvården, omsorgen, polisen, skolan, förskolan, kollektivtrafiken och apoteken.
Larmrapporter om vilket elände som följer i spåren av denna skriande personalbrist är det däremot ingen brist på. Det är bara att läsa på och förundras över varför det inte skymtar något ljus i tunneln.
Personalen har två saker gemensamt, de har för låg lön och de ansvarar för några av våra viktigaste samhällsfunktioner. De hyllas varje gång de ställer upp och klarar av de prövningar som drabbar både oss och samhället.
Men så lägger sig hyllningarna, applåderna tystnar och några rejäla löneökningar ser de inte röken av.
De som inte slutar hittar andra vägar bort från arbetsgivare som inte värdesätter deras jobb. De drar till den växande bemanningsbranschen som tjänar grova pengar.
Där får de ett rejält lönepåslag för att sedan hyras ut till sin gamla arbetsgivare, som får betala ett mycket högt pris för att få tillbaka sin personal.
Bemanningspersonalen blir arbetskamrater med de som ännu inte flytt och som sliter på med sin låga lön, vilket förstås skapar en härlig stämning.
Så tvingas kommuner och regioner för dyra pengar betala de löneökningar de inte haft råd med till de medarbetare som tog en omväg via ett bemanningsföretag. Därefter erbjuder de den kvarvarande personalen stora engångssummor om de avstår från sin lagstadgade rätt till fyra veckors sammanhängande semester under sommaren.
Det låter inte som någon lysande affärsidé direkt.
Förutom personalbrist är det penningbrist så nu flaggas det för nedskärningar av personal i kommuner och regioner.
Även lärare hoppar av, söker sig till friskolor eller bemanningsföretag.
Regioner och kommuner kämpar med att hålla skattebetalarna på gott humör, undviker att höja skatten och alla hoppas på att regeringen förstår att det är kris. Än så länge har regeringen inte visat något intresse av att lindra paniken hos de ansvariga i välfärdssektorn.
Dessutom ska alla bo kvar hemma tills varken de, hemtjänsten eller de anhöriga orkar eller räcker till. Efter lång väntan får man i bästa fall en plats på ett boende och då är många så sjuka att de inte har långt kvar.
Det är dags att skrota idén om att alla måste bo kvar hemma tills alla inblandade är helt slutkörda. Istället är det läge att styra om resurserna och bygga boende med egna lägenheter och hög bemanning.
Det gick att vända på en femöring i NATO-frågan och skaka fram miljarder till försvaret, så att rusta upp och modernisera äldreomsorgen borde inte vara någon större match för garvade politiker.
Barbro Engman