Kalla det Schyman-effekt, kalla det en ny feministisk våg, kalla det vad du vill. Det har blivit högsta intresse för makthavare att kalla sig för feminist. Anders Borg, Annie Lööf och Jan Björklund tillhör skaran av högerpolitiker som nyvaket drar sig mot det feministiska ljuset. När Fredrik Reinfeldt ställde upp på en intervju i podcasten Värvet utspelade sig följande: på frågan om han var feminist svarade moderatledaren: ”Nej, jag är moderat.” Ilskan över att statsministern inte ville kalla sig feminist lät inte vänta på sig.

Men ärligt talat. Varför skulle han? Fredrik Reinfeldt har varit riksdagspolitiker sedan början av 90-talet. Inte en dag av de som Fredrik Reinfeldt befunnit sig i svensk politiks centrum har han drivit en feministisk agenda. Fredrik Reinfeldt och moderaternas politik är pedantiskt dammsugen från feministisk teori och praktik.

Så, vad betyder det egentligen när Anders Borg säger sig vara feminist? Vad menas med att Jan Björklunds almedalstal centreras kring meningen ”feminism utan socialism”? Varför pratar Annie Lööf om RUT-avdraget som en feministisk reform?

Att vara politiker och kalla sig feminist måste också medföra att man driver en feministisk politik i praktiken. Feminismen kan inte behandlas som en politisk överrock, något att klä av sig och på sig när helst det passar. En feministisk teori måste mynna ut i en feministisk praktik – och det är här Björklund, Lööf och Borgs ljud klingar falskt i skällan.

Högerregeringens jämställdhetspolitik, eller snarare avsaknad därutav, har lämnat en bitter eftersmak. Regeringens politik har fortsatt driva på en ekonomisk utveckling som främst gynnar män och löneskillnaden mellan män och kvinnor kvarstår. Arbetsmarknaden är fortsatt otrygg för kvinnor. Regeringens budget lägger miljarder på politik som främst gynnar män, medan konkret jämställdhetspolitik hamnar i marginalen.

Regeringens miljardskattesänkningar har främst gynnat välbeställda män, samtidigt som den kvinnodominerade välfärdssektorn försatts i svår kris. Kvinnojourerna och tjejjourerna går på knäna, samtidigt som trycket på dem blir allt större. Regeringens självutnämnda jämställdhetsreformer, som RUT-avdraget och jämställdhetsbonusen, har inte haft de effekter som regeringens hoppats på – tvärtom.

Det är glädjande att Feministiskt Initiativ ökat trycket i jämställdhetsfrågan, och det är ännu mer glädjande att det gjort S, V och MP mer djärva i sin feministiska politik. Vi behöver en regering med en feministisk politik i praktiken, som lägger fram skarpa reformer som förbättrar alla kvinnors livsvillkor.

För övrigt är jag oerhört glad över att få hoppa in som sommarvikarie på Gotlands Folkblads ledarsida. Jag är uppvuxen på Gotland, och har innan jag började som ledarskribent pluggat genusvetenskap. Reagera gärna på texterna på ledarsidan. Jag hoppas på livlig debatt i sommar!

david.lindvall@gotlandstidningar.se