LIBERAL KOMMENTAR

Miljöpartiets kongress gick inte partistyrelsens väg. I skimret av neongröna ljuspelare röstade drygt tre fjärdedelar av de över 200 ombuden för att sänka normalarbetstiden till 35 timmar i veckan. Strax därefter slopades den halverade arbetsgivaravgiften för unga, trots att partiledningen så sent som i april svängde i frågan.

Om det trots det kvarstod några frågetecken om Miljöpartiets placering på den politiska skalan, försvann de ett par timmar senare när maskrosorna mer eller mindre tvingade ner Gustav Fridolin i Jonas Sjöstedts (V) knä. Sällan har två ord – ”som huvudregel” – väckt lika stort jubel när de strukits ur ett partiprogramförslag. Men så var det också bara den, till synes diskreta, justeringen som behövdes för att flytta Miljöpartiet till vänster om både Socialdemokraterna och LO i frågan om vinster i välfärden. ”Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten” lyder den slutgiltiga formuleringen – en rad som Fridolin och Åsa Romson kommer att få ägna dygn åt att försvara innan 2014 års valrörelse är över.

Men Miljöpartiet vore inte Miljöpartiet om språkrören beklagat kongressbesluten. Tvärtom var det en munter Fridolin som höll hov inför den samlade journalistkåren. Bakslagen kallade han demokrati. Motgången vändes till framgång. Besluten är fattade av kongressen i demokratisk anda.

Det låter fint, men visar samtidigt på slitningen som uppstår i ett ungt parti, när några vill vara kvar i den långhåriga tonårsfasen, medan andra är redo för nästa skede. Ju mer vittring toppskiktet får på Rosenbad, desto djupare blir diket mellan dem och maskrosrötterna.

Medan de senare består av samma sorts idealister som MP en gång grundades av, är rikspolitikerna i flera fall pragmatiska karriärister med statsrådsambitioner. De vill inte ägna valrörelsen åt att försvara vinstförbud i välfärden, sänkt normalarbetstid och höjd arbetsgivaravgift. De vill anamma samma ansvarstagarretorik som de mittenpartier vi redan har för många av i svensk politik.

Skiljelinjen går som en grön tråd genom hela kongressen, där mantrat inte lyder hållbar utveckling eller stoppa tillväxten. I stället tapetseras väggarna med ett tuschtecknat ansikte i profil: ”Dags för en ny arbetslinje”.

Även om fritidslinje är ett mer passande ord för Miljöpartiets ”humana arbetslinje” – också utan skrivelsen om 35 timmars arbetsvecka andas programmet att vi ska arbeta mindre – är det troligtvis långt ifrån alla som uppskattar Alliansens ledord på kampanjaffischerna.

Å andra sidan är det kanske partitoppens sista halmstrå för att hålla dörren öppen till så många partier som möjligt: Vi må vara emot vinster i välfärden och halverad arbetsgivaravgift – men vi helgar i alla fall arbetslinjen.