Han är från Afghanistan, högutbildad, berest, språkkunnig. Han har sökt asyl och styrkt både sin identitet och sin historia och därför beviljats flyktingstatus i Sverige. Han har just tillbringat sin andra jul i sitt nya land.

När jag träffade honom strax före jul gav jag honom en julklapp, hans första någonsin. Han blev glad och senare på kvällen skickade han mig ett foto av den lysande adventsstjärnan som han hängt i sitt köksfönster.

Vi hade pratat om advent och om julen, jag hade visat bilder på krubbor och berättat lite allmänt om julfirandet. Han sa att han skulle besöka en kyrka i studiesyfte, att det knappast skulle göra honom till konvertit från islam. Han vill bara gärna veta mer om det här landet som vilar på kristen grund, även om det blivit allt mer sekulärt.

Han vill lära sig mer om vilka värderingar som råder och om svensk kultur, svenska traditioner och seder. Jag hade inte hjärta att berätta för honom att svenska politiker, med landets statsminister i spetsen, inte anser att det finns något som är "svenskt". För hur ska en människa någonsin kunna integreras i ett samhälle om det av sina högsta företrädare anses sakna en egen själ, kultur, nationella drag, traditioner, självkänsla, stolthet?

Han berättar för mig om absurditeter som visar hur galet det som kallas "integration" kan vara. Han berättar om sfi-lektioner med lärare som gråter av rädsla för att bli kallade ”rasister” om de uppmanar oförskämda, respektlösa deltagare att ta ner fötterna från borden och sluta prata högt i mobiltelefoner under lektionstid.

Han finner mottagandet av nyanlända som beviljats uppehållstillstånd märkligt och improduktivt och tycker att man misshushållar med både de nyanländas och det svenska folkets resurser. Och förstår inte varför svenskarna inte ställer högre krav, och vad de egentligen är så rädda för.

Min afghanske flyktingvän är en "lättintegrerad mönsterinvandrare": nyfiken, genuint intresserad och ivrig att integreras. Som flykting enligt Genèvekonventionen kan han inte återvända till sitt hemland och är därför helt inriktad på att bli en aktiv och produktiv medlem, så småningom medborgare, i sitt nya land.

Han försöker finna en väg förbi sådant som slöseriet med hans tid och våra skattepengar och gillar inte att placeras på en introduktionskurs om Sverige för tredje gången, trots att han bett att få slippa. Han vill hellre diska, städa eller vad som helst.

De "integrationsansvariga" lyssnar inte utan placerar honom med analfabeter vilkas intresse att lära sig något om Sverige är svalare än svalt. Så mycket för alla vackra integrationsvisioner om individuellt anpassade program för nyanlända, som ständigt spottas ut från regeringskansliet…

Jag tänker med värme på min afghanske flyktingvän som så gärna vill bli delaktig i sitt nya hemland. Han är tacksam över att han fått en fristad i Sverige och vill återgälda den generositet och den vänlighet han säger sig ha mött här. Han vill inte bli bidragsberoende och är redan aktiv, informations- och kontaktskapande. Kreativ. Nyfiken. Oerhört intresserad av allt det nya.

Måtte han inte malas ner i det tröstlösa myndighetsomhändertagandeträsket! Jag hoppas att han tillhör de relativt få som inte kommer att göra det. Jag håller tummarna för att han ska klara sig helskinnad genom integrations- och bidragsapparaten och snart vara ute på andra sidan. Ute i samhälle. På god väg att bli svensk.