Äntligen, var det nog många som tänkte när alliansen presenterade sin 55-miljarderssatsning på järnvägen. För första gången sedan valet fick borgerliga sympatisörer känna att regeringen faktiskt vill något mer än att allt ska vara stabilt.

Men alliansens problem är mycket djupare än så. I förra veckan kom en opinionsmätning från Novus där både Kristdemokraterna och Centern hamnade under riksdagsspärren. Och medan bristen på politik går att åtgärda, är de dåliga opinionssiffrorna betydligt svårare att göra något åt.

Moderaterna har blivit som Socialdemokraterna. På precis det sättet C och FP historiskt fruktat att bli uppätna av S om de gick över blockgränsen, äts de små borgerliga partierna nu upp av M.

Men man skulle lika gärna kunna beskriva problemet som att Centern och Folkpartiet blivit som Vänsterpartiet. De har kommit att definiera sig genom sin relation till Moderaterna. Visserligen framför de ibland egna idéer, men alla vet ändå att när det väl bli allvar kommer de att sluta upp bakom Reinfeldt. På samma sätt som det brukade sägas att vänstern aldrig skulle fälla en arbetarregering.

Som borgerlig väljare får man förstås få skäl att rösta på något annat parti än Moderaterna, om man inte taktikröstar. Och att bygga ett partis existens på förekomsten av taktikröstande moderater är minst sagt skakigt.

Inte undra på att det inom både C och FP har börjat dyka upp röster som säger att alliansen kanske borde upplösas. Men förslaget bortser helt från den grundläggande frågan - hur ska småborgarna få inflytande utanför alliansen?

Om man ska få verkligt inflytande måste man ha ett alternativ. Att Miljöpartiet under regeringen Persson fick stort inflytande handlade om att de kunde spela ut regeringen mot oppositionen. Men kan någon se dagens FP eller C göra samma sak? Och om man försökte skulle det definitivt leda till att de moderata taktikrösterna försvann.

Så kanske är alliansen ändå det bästa alternativet. Men då måste M erkänna sitt beroende av de små allianspartierna. Utan dem blir det ingen moderat statsminister. Därför måste också ett grundläggande problem från regeringsbildningen 2006 rättas till. M kan inte ha både stats- och finansministerposten. Det reducerar övriga partier från koalitionspartners till särintressen i en moderatregering.

Med någon annan än en moderat i finansdepartementet blir det svårare för M att ta åt sig äran för alla politiska satsningar. Och det skulle bli enklare för de andra allianspartierna att driva sina egna politiska profiler, när de inte i förväg vet att de kommer att bli överkörda av M.

Fredrik Reinfeldt borde ta Anders Borg på orden och låta honom avgå medan hans rykte fortfarande är på topp och innan han glömmer bort att han vill ha mer tid över för jakt och familj.

Men det räcker inte.

Folkpartiet och Centern måste bli något mer än moderata stödfunktioner i utbildnings- respektive näringspolitiken. Tyvärr är jag inte säker på att de klarar det.