Nyligen inträffade en tragisk bilolycka på Kuba. Kubanska KD:s ledare Oswaldo Payá omkom. Med i bilen var också svensken Aron Modig (KD), som fängslades och förhördes efter olyckan.

Jag känner med honom. Och jag tror att jag vet vad han fick gå igenom. När jag var på Kuba för att träffa den socialdemokratiska oppositionen för några år sedan blev jag nämligen också arresterad. De frågor jag fick om varför jag var där, vem som hade skickat mig, vilka jag pratat med och vad vi sagt är de samma som Modig berättar att han fått. Säkerhetstjänstens förklaringar om att Kuba har "ett annat system" som vi européer inte ska lägga oss i känner jag också igen.

De sa att Kuba inte har någon opposition. Alla som inte håller med Castro-regimen, menar de, är nämligen betalda av CIA för sina åsikter.

Alla som på minsta sätt bryr sig om politik vet dock att det alltid finns opposition. Visst är oppositionen på Kuba liten, och den socialdemokratiska oppositionen, som Palmecentret stöttade, är minimal. Men man behöver knappast vara betald av CIA för att tycka att det behövs mer jämställdhet och yttrandefrihet eller fler möjligheter att starta företag på Kuba, som är några av deras krav.

Kuba är en diktatur, inget snack om saken. Det saknas grundläggande friheter och politiskt aktiva fängslas. Samtidigt finns det ett brett stöd för regimen, som inte beror på vare sig rädsla eller tvång. Sjukvården fungerar väl, befolkningen är välutbildad, det finns ett stort utbud av kultur och i jämförelse med andra fattiga länder, där graden av ojämlikhet är hög, så är livskvalitén för Kubanerna hög.

Kuba är inte antingen eller. Kuba är både och. Men i debatten vill många tvinga en att välja att tala om enbart de positiva sidorna eller enbart de negativa sidorna. Minsta kritik mot landets styre, gör att man anklagas för att vara nyliberal. Och minsta försvar för sådant som faktiskt fungerar, gör att man anklagas för att vara kommunist. Man påbjuds att hävda att Kuba är en blodig diktatur där alla vill fly, eller att Kuba är paradiset på jorden, som andra länder borde kopiera rakt av. Men så är det ju inte.

Det är högst osannolikt att bilolyckan där Payá omkom var något annat än just en tragisk olycka. Kuba mördar inte oppositionella. Det är likafullt så att Kuba är i stort behov av demokratiska reformer.

Kubas situation, liksom all politik, måste beskrivas i fler nyanser än bara svartvitt.