Att svenskar av andra folk ofta ses som naiva, blåögda, rentav självutplånande är ett faktum. I varje fall för oss som umgås med utomeuropeiska asylinvandrade. Väldigt många bland dem är förundrade över hur lite svensken värdesätter sig själv och sitt land och hur lätt det är att manipulera och lura en svensk.

Givetvis är långt ifrån alla som invandrar ute efter att lura och manipulera svenskar, men även de som inte gör det har en klar bild av hur annorlunda svenskarna är, jämfört med andra folk som ofta är stolta över sin kultur, sitt folk, sitt land och gärna förmedlar det till andra.

"Svenskarna verkar ha ett omättligt godhetskomplex", sade en irakier, som varit här några år, till mig. "Men det är inte bra. Den som så lätt låter sig utnyttjas, den blir utnyttjad. Svenskarna är för mesiga, de är rädda att bli kallade främlingsfientliga om de säger nej till oss."

En klarsynt iakttagelse som min vän från Irak är långt ifrån ensam om. Generellt kan sägas att väldigt många asylinvandrade inte vill bli behandlade med svenska silkesvantar, att de vill bli räknade med, avkrävda ansvar och bemötta som svenskar. Men den mycket utbredda rädslan för att någon ska andas orden "främlingsfientlig", "rasist" eller "islamofob" gör att svensken ofta både viker sig dubbelt och lägger sig platt för att undvika ordstämplarna.

En desillusionerad socialsekreterare berättar:

" Som socialsekreterare har jag ofta haft initiala samtal med så kallade “ensamkommande flyktingbarn". Ibland, eller till och med ofta, kommer känslan över mig att jag deltar i en teaterföreställning. Jag har en roll, “barnet" en annan och tolken en tredje.

"Barnet" (oftast en ung man cirka 18-22), berättar sin rövarhistoria, jag nickar instämmande och förstående även om pjäsen ibland övergår i ren fars, och den stackars tolken sitter på sin stol och vrider sig som en mask på kroken.

Vi spelar våra roller enligt det givna manuskriptet, och jag gör allt och lite till för att “sextonåringen" skall få ett så fint och värdigt mottagande i Sverige som möjligt. Och så gör också så gott som alla andra i denna charad i massformat."

I åratal har miggor (anställda vid Migrationsverket) berättat de mest häpnadsväckande och skrämmande historier från sin vardag som handläggare och beslutsfattare i asylärenden. Redan här, i de första kontakterna med det svenska samhället, läggs grunden för vilken bild de nyanlända får av Sverige och svenskarna.

Läser man miggornas berättelser (samlade i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, utkom i februari på Mummelförlaget) blir man mörkrädd. Att det är så många som vet att man kan lura och bedra sig in i Sverige vet nog inte den stora allmänheten, det rapporteras det nästan aldrig om i "gammelmedia".

Den svenska politiska, polisiära och även rent allmänna slapphäntheten som gör detta möjligt, spiller tyvärr över på dem som faktiskt har skyddsbehov och som gärna vill komma in i samhällsgemenskapen. De riskerar att dras över samma kam och bli lidande för vad andra gör, när man i Sverige inte vågar ta itu med bedrägerierna ordentligt.

Det går inte längre att floskla på om integration. Att flytta ut integrationsdepartementet i en invandrartät förort och låta integrationsministern gå på "trygghetsgrillning" (?) är trams.

Följ utlänningslagen, ta in dem som har asyl- eller skyddsskäl och se till att resten av de asylsökande, som inte uppfyller lagens kriterier för att få stanna här, lämnar landet så snabbt som möjligt.

Ge sedan god svenskundervisning och visa respekt för dem som fått uppehållstillstånd men framhåll också att i Sverige gäller svenska lagar och ett demokratiskt och fritt sätt att leva och att religion och andra kulturella yttringar främmande för det svenska samhället får utövas i privatlivet, inte i den svenska offentligheten.

Svårare än så skulle det inte behöva vara.

www.meritwager.wordpress.com