I ett vardagsrum som kunde tillhört vilken Medelsvensson som helst sitter en kvinna som ser ut att heta Carina, Ann-Marie eller Gunilla. Hon säger att hon kom till Sverige från Afghanistan för 13 år sedan. Sex av hennes sju barn är kvar i hemlandet och att några av dem har hon inte hört av på väldigt länge. Hon berättar om vidriga saker som flickor kan utsättas för av talibanerna.

I ett snarlikt, också Ikeaaktigt vardagsrum berättar nästa medelålders kvinna på klingande svenska om hur hon kommit till Sverige från Syrien, hur hon trots akademisk examen haft svårt att få kvalificerade arbeten i Sverige, om äktenskapet som havererade, i slutändan på grund av att hon och maken grälade om kriget i Irak.

Det är den polskfödda konstnären Anna Konik som i sju filmer låter sju svenska - ni vet, etniska svenska - kvinnor berätta sju utlandsfödda kvinnors dramatiska, bitvis tragiska historier. Tillsammans bildar filmerna konstprojektet "I samma stad, under samma himmel" som på Folkpartiets initiativ förevisades i riksdagen på tisdagen.

Det är framför allt en intellektuell övning att betrakta Anna Koniks filmer. Greppet är intressant, men berättelserna får inte mer liv för att de framsägs på klingande stockholmska, tvärtom faktiskt. Däremot bränner det till i nästa steg: tanken på att själv berätta en annan människas livshistoria i jagform. Att försöka föreställa sig en annan människas erfarenheter och känslor bjuder motstånd för det flesta. Men det är en nödvändig förutsättning för empati, medkänsla och gemenskap.