Det börjar bli mer och mer uppenbart. Att vi lever i förnekelsens tid.

Det är nog inga problem med klimatförändring, skövlade regnskogar, utrotade arter, trafficking, vattenbrist, urbanisering, barnadödlighet, undertryckande av mänskliga rättigheter, växande ekonomiska klyftor, ekonomisk kris, kärnkraft, vapenexport.

Eller svenska fenomen som barnfattigdom, ungdomsarbetslöshet, psykisk ohälsa, kroppsfixering i reklam och på nätet, att sälja ut medborgarnas gemensamma tillhörigheter och, även här, omoralisk vapenexport.


Orkar inte se problemen
Var och en kan fylla på med frågor i stort och smått som människan förringar eller förnekar. Som samhället förringar eller förnekar. Har det kanske alltid varit så att man inte vill eller orkar se problem som tornar upp sig.

Jordklotet med dess befolkning tros vara som en osänkbar Titanic. Enskilda stater tros också vara osänkbara. Men nu har Grekland stött på ett maffigt isberg.

Flera europeiska länder navigerar i farofyllt vatten. Det handlar om att ha förringat problem. Att inte kunna se helheter. Att sakna ansvar och empati. Att ha blundat för isbergen. Detta är inga nya tankar. Men måste ändock hållas levande och diskuteras. Var och en har ett ansvar att förhålla sig till omvärlden, den lilla såväl som den stora. Det är kanske detta som kallas politik. Det är kanske detta som politik borde handla om, nu när det ser ut som det gör - i världen och i det nära samhället.


Ta ansvar och agera
Har demokratin och de politiska systemen sina brister? Ja, uppenbarligen. Men det är ändå det bästa system som mänskligheten har. Bara tillämpningen brister, nämligen att varje människa har rätt till ett värdigt liv, rätt till livskvalitet, rätt till en framtid.

Med detta sliter våra politiker var dag på vårt uppdrag. Som väljare lämnar vi dem alltför ofta i sticket. Lokalt, nationellt och i världen. Därför måste samhällsmedborgaren ta ansvar och agera efter förmåga. Därför att demokratin ytterst byggs upp av enskilda människor. Gamla goda tankar som alla kan behöva reflektera över då och då. Till slut är det den levande diskussionen och de levande samtalen som bär upp och utvecklar gemensamma livsvärden. Hur kan det åstadkommas - på Gotland till exempel?


Då krävs helig ilska
Det är alltså ett levande samtal som krävs för att sticka hål på förnekelseballonger som stiger mot himlen. Då krävs helig ilska, aktivt politiskt arbete, information och opinionsyttringar i media, växande medvetenhet och att bry sig om.

Ytterst handlar det om att få medmänsklighet och solidaritet att växa. Ett allvar värt att samtala om. Som alternativ till engagemang kring Eurovisionsschlager i Baku, Tonys utfall i Let´s Dance eller Blondinbellors bloggar.

Nåja, människan behöver nog skvala lite också som motvikt till en tuff vardag. Men att vi lever i förnekelsens tid är uppenbart.

Läs Susanna Alakoskis långa och initierade inlägg i DN Kultur (20/5) om barnfattigdomen i Sverige och ni förstår - att förnekelsen hämmar en god samhällsutveckling.