När jag igår läste Eva Bofrides svar på mina frågor om sänkta ingångslöner och hur det påverkar ungdomsarbetslösheten, så kunde jag inte hjälpa att det dök upp ett gammalt uttryck i mitt huvud:

"Vi i Centerpartiet har alltid velat och kommer alltid att vela."

Eva Bofride lyckas inta alla tänkbara ståndpunkter om betydelsen av sänkta ingångslöner. I sin beröringsskräck med partipolitiken intar hon en utifrån resonerande ståndpunkt. Det är helt ok. Det gör jag också ibland.

Men det går ju inte att komma ifrån att utgångspunkten för vår diskussion är den rekordhöga ungdomsarbetslösheten i Sverige och Centerledaren Annie Lööfs förslag att sänkta ingångslöner med 25 procent för att underlätta för unga att få jobb.

Nu svarar Eva Bofride, att hon inte tror att det ger fler unga jobb. Men samtidigt är hon inte emot sänkta ingångslöner. Min fråga blir ju då, varför kan hon tänka sig sänkta ingångslöner om det inte ger de unga jobb?


Dålig bidragspolitik
Sedan tycker Eva Bofride det är trams när jag noterade att hon tycker det är de arbetslösas fel och ansvar att de har fel utbildning för jobben.

Samtidigt skrev hon i gårdagens ledare att om problemet är så enkelt att de arbetslösa är för dåligt utbildade eller felutbildad, då är det bara för de arbetslösa att utbilda sig till rätt kompetens. Återigen lägger hon huvudansvaret på de arbetslösa.

De arbetslösa har ett eget ansvar, men hela vår diskussion har handlat om politikens roll och ansvar och hur vi använder våra skattepengar.

Den borgerliga alliansregeringen pytsar ut cirka 15 miljarder kronor om året på företag som har unga under 26 år anställda. Det har inte fått någon som helst inverkan på ungdomsarbetslösheten. Då tycker jag man slösar med skattepengar och att det är en dålig bidragspolitik till redan välmående företag som exempelvis McDonalds.

Jag trodde vi var överens om att det behövs en lång rad åtgärder för att minska arbetslösheten både för unga och alla andra. Men om man prövat bidragspolitik till företag och arbetslösheten inte sjunker, då borde man väl ändra politiken.


Missmatchen stort hinder
Jag lyssnar verkligen på företagens behov och önskan när jag så hårt driver, att det är viktigare att satsa 15 miljarder kronor på alla former av utbildning istället för på allmän bidragspolitik till alla företag.

Svenskt Näringsliv och Företagarna har de senaste åren redovisat att det stora bekymret för dem när de vill expandera och anställa fler, är svårigheten att hitta arbetskraft med rätt och önskad kompetens.

Det beror på att den borgerliga alliansregeringen nedrustat alla former av vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning.


Kompetensförsörjningen
Jag tycker detta är en politisk fråga och att regering och riksdag har ett stort ansvar för att dessa utbildningar finns. Nu frågar jag Eva Bofride, har samhället något ansvar för kompetensförsörjningen eller är det helt och hållet individens bekymmer?

Jag skrev förra gången att Eva Bofride och jag är överens om att ungdomsarbetslösheten inte löses genom någon kvickfix. Jag har redovisat en del förslag. Har Eva Bofride några idéer om hur ungdomsarbetslösheten kan minskas?