När skatterna sänks och välfärden gröps ur, då drabbas barnen. Skattesänkningar är inget som är till glädje för familjer i en bekymmersam situation eller för många ensamföräldrar och invandrarfamiljer.

För dessa är en utbyggd och välfungerande välfärd tryggheten. Barn behöver alltså skattepengar. Då skapas de resurser som krävs för att barn skall få sina rättigheter tillgodosedda. Annars breder barnfattigdomen ut sig. Det är ovärdigt Sverige.


En genomtänkt barnpolitik
Sverige behöver få en genomtänkt barnpolitik. Det är ett krav som kan riktas till alla politiska partier. Men eftersom barn inte är väljare så behöver man inte ta så mycket hänsyn till dem, eller?

Och den mustaschprydde partiledaren som häftigt krävde att barnfattigdomen skulle utrotas, han fick lämna scenen. Nu har allt återgått till den gamla repertoaren på politikscenen.

Det sägs ofta att nu för tiden ger föräldrar sina barn mer uppmärksamhet än någonsin. Men i samhället verkar det vara tvärtom. Den ekonomiska utsattheten ("barnfattigdom") breder ut sig.

Nyligen kom den årliga rapporten från Rädda Barnen som bekräftar detta. Den ekonomiska utsattheten ökar i vårt rika land. Vi ser ett samhälle som dras isär, summerar Rädda Barnen. Att 248 000 barn lämnas utanför det varma huset. 28 000 fler på ett år. Är detta Sverige? Ett Sverige som är rikare än någonsin. Vart går pengarna, kan man med fog fråga sig.

På Gotland befinner sig 1 303 barn i denna situation, 129 fler än året innan. Känns inte bra. Är inte bra. Det kräver omedelbara åtgärder, eller hur? Vill man så går det.

Kom ihåg att Sveriges väg till välstånd inte gick genom sänkta skatter. Istället skedde storsatsningar på social välfärd med hjälp av skattemedel som var till fromma för alla medborgare.


Kvinnor har ofta deltid
Det tycks vara alltför lätt för politiska partier idag att förblindas av den växande medelklassen och därmed glömma att en stor grupp i samhället inte är med på tåget. Det är en utmaning att våga ta ett ansvar också för dessa röstsvaga grupper. Solidaritet måste få vara gångbart också i vår tid.

Även indirekt lågprioriteras barn genom att de som satsar sitt yrkesliv på barn och unga och på hälsa och utbildning har låga löner. Eller får inte full lön. För en tredjedel av kvinnorna arbetar deltid. Barn är väl ändå det viktigaste som finns. Det borde återspeglas när samhällets gemensamma resurser fördelas.

Tänker på vad Kahlil Gibran säger om barnen i sin bok Profeten: "Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv. Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte." Och han fortsätter med det tänkvärda, att barnens själar finns i morgondagens hus, som vi inte kan besöka ens i våra drömmar.


Inga barn i fattigdom!
Barn är egna individer med egna rättigheter. Barnets bästa, enligt Barnkonventionen. Därför har samhället ett ansvar att skicka ut dem till ett gott liv av rättvisa och medmänsklighet.

Alltså. Inget barn skall behöva växa upp i det som nu betecknas som fattigdom. Någon däremot?